Kerstin Ekmans bästa råd lyder läs och läs om

Under senare tid har det larmats om minskat bokläsande i vårt land. I detta läge har en kärleksfull och vältalig hyllning till boken sett dagens ljus: Kerstin Ekmans Min bokvärld.

Ekman, född 1933, har vigt sitt liv åt det tryckta ordet. Redan som ung läste hon sig igenom en inte föraktfull del av familjens boksamling och av det kommunala biblioteket. Så började hon själv författa, deckare till att börja med, därefter romaner.

Nu berättar Ekman om hur hennes bokvärld breddades och fördjupades. Varje kapitel fokuserar på ett författarskap och närmare bestämt på en bok som betytt och betyder mycket för henne. Framställningen refereras – dessvärre ibland så att slutet avslöjas. Ekman associerar generöst till andra verk för sidobelysning. 

Kerstin Ekman vänder sig till läsaren och uppmanar: Stig in i världslitteraturen! För dem som gärna läser skönlitteratur finns det ju oerhört mycket att vända sig till. Men livet är kort, ­eller som det heter: Vita brevis, ars longa. Ekman ger rådet att prioritera kvalitet snarare än kvantitet.

Gång på gång rekommenderar hon omläsning. ”En riktigt god bok ska läsas om. Den ska längre fram kanske läsas om igen. Ju mer ens egna erfaren­heter har vidgats desto större glädje har man av en komplicerad text som på ytan kan te sig så vacker i sin enkelhet.” 

Här finns många värdefulla lästips, nya bekantskaper och gamla att läsa om (ifall man vill följa Ekmans maning). Jag gladde mig särskilt åt avsnitten om Thomas Manns Bergtagen och Eyvind Johnsons Hans nådes tid, två egna läsupplevelser.

Vad gäller den senare finns en scen som blivit kvar hos undertecknad. Ekman tycks även hon ha värderat den högt. Romanen handlar om den frankiske regenten Karl den store och hans tid. Den sextonårige Johanneperto finns med i hertigborgen, där han sett den vackra ungmön Angila. ”När de sitter framför elden i borgsalen sprätter en gnista ut och hamnar i Angilas ­sköte.” Snabbt är Johanneperto där med handen och förhindrar att gnistan skadar tyget och flickans kropp. Eyvind Johnsons finstämda skildring av detta uttryck för den blyga och höviska förälskelsen grep mig.

Hur bör man som kristen se på skönlitteraturen? Ska den förkastas? Måste man vara säker på att inte möta något som utmanar den egna åskådningen? Jag erinrar mig att Ylva Eggehorn sagt att skönlitteraturen är ”facklitteratur om människan”.

Kerstin Ekman relaterar en händelse då några nya grannar ”ur en religiös sekt” under ett besök tog sikte på familjens boksamling: ”Mannen pekade och sa triumferande att här hade vi samlat all världens snusk och pornografi. Han råkade peka rakt på Eyvind Johnsons Hans nådes tid”.    

Ekman skriver ur det sekulariserade folkhemmets perspektiv. Samtidigt anas en öppning mot det översinnliga. Hon påpekar att kyrkorummet är en avskild, ­helig plats.  

Min bokvärld är försedd med väl valda illustrationer. Boken framstår som en lämplig julklapp till en ung eller gammal bibliofil. Den öppnar horisonten till ytterligare nya läsäventyr.

Gunnar Hyltén-Cavallius