Var du bor i landet avgör om du får fira gudstjänst och ditt barn döps på ditt modersmål – teckenspråket. Det anser dövprästen Barbro Lilja Brattgård, som på vissa håll i Svenska kyrkan ser en nedmontering av verksamheten för döva.
Barbro Lilja Brattgård har arbetat som präst bland döva sedan 1990, först i Skara stift och de senaste åren i Leksands församling och Västerås stift.
Dövarbetets organisation inom Svenska kyrkan påverkar tillgängligheten. Ansvaret för teckenspråksarbetet ligger på församlingarna –men det är inte rimligt, tycker Barbro Lilja Brattgård.
– Det är väldigt svårt för en församling med några få döva att ha en teckenspråkskompetens. Man måste flytta upp ansvaret till stiftsnivå. Flera av stiften tar i dag det ansvaret.
Hon jämför med Norska kyrkan där en dövprost är chef över alla i landet som arbetar inom dövkyrkan och kan påpeka brister hos det stift som försummar sitt ansvar.
Vad är då rimligt för en döv att begära av Svenska kyrkan – på vilken nivå bör verksamheten ligga?
De kyrkliga handlingarna som dop, vigsel och begravning bör kyrkan åtminstone kunna erbjuda, tycker Barbro Lilja Brattgård. Till det behövs en präst, och därutöver behövs diakon eller pedagog till själavård och sammankomster.
– För stora stift är en präst och en diakon en miniminivå, säger hon, och gärna en pedagog också. Hela Svenska kyrkan måste kunna erbjuda kyrkliga handlingar på teckenspråk och om det finns präst och diakon kan man göra ett bra jobb.
En orsak till att arbetet bland döva är tunt i vissa stift är att man inte i tid sett till återväxten av teckenspråkiga präster. Brist på utbildade präster och brist på tjänster för dem som ändå utbildar sig blir en negativ spiral för dövkyrkan. Tidigare låg ansvaret för längre utbildningar på nationell nivå, men sådana utbildningar har inte erbjudits sedan 1995, enligt Barbro Lilja Brattgård.
– Ett års heltidsstudier i teckenspråk borde vara ett absolut minimum. Det är konstigt att vi för just det här språket accepterar en så låg språklig nivå.
I Örebro har döva förhållandevis bra möjligheter att träffa en teckenspråkig anställd i kyrkan: Strängnäs stift har lokaliserat sin teckenspråksverksamhet dit med tre personer, varav en präst.
En orsak är att familjer bosätter sig i Örebro eftersom där finns skolor för döva barn. Därutöver ges gudstjänster numera regelbundet bara i Eskilstuna.
– Det är församlingens ansvar att se till att det grundläggande uppdraget även bedrivs på teckenspråk där behov finns, men Strängnäs stift har valt att vi stiftsanställda utför församlingsarbete – det är svårt att upprätthålla en verksamhet på teckenspråk på orter där det finns få döva, säger Daniel Keber, stiftsadjunkt för teckenspråkigt arbete.
Dop, vigslar och begravningar som förrättas helt på teckenspråk, gemenskapskvällar och babyträffar, men också svårare samtal som själavård kan döva få på teckenspråk i stiftet.
– Men många är så vana vid att anlita teckenspråkstolkar utanför kyrkan att man gör det i kyrkan också, säger Daniel Keber.
Det är stor skillnad på en gudstjänst för hörande som tolkas till teckenspråk, och en gudstjänst med teckenspråk som huvudspråk, förklarar han.
– Som döv blir du mer en åskådare vid en talad gudstjänst som teckentolkas – det blir ett utanförskap. Vid en teckenspråkig gudstjänst blir du mer delaktig, du kan själv exempelvis gå fram och teckna en bön. Målet är att den som har teckenspråk som modersmål ska kunna delta i kyrkans gudstjänster och verksamheter på sitt eget hjärtas språk, säger han.
Skillnaderna är stora mellan stiften vilken kyrklig verksamhet som döva kan finna, och hur långt man måste resa för att fira gudstjänst på sitt språk.
– Egentligen handlar det inte om brist på pengar, det är gemensamt för de stift som har liten verksamhet. Det är i stället brist på anställda med tillräckliga teckenspråkskunskaper, säger Sigurdur Hafthorsson, ansvarig på nationell nivå för det teckenspråkiga arbetet.
Teckenspråkskunskaperna ligger på olika nivå, beroende både på utbildning och på hur mycket man använder språket. Hörande kan gå kurser på Strömbäcks folkhögskola, med inriktning på tjänst i Svenska kyrkan. Det finns mycket få anställda som själva har teckenspråk som första språk.
– Som döv kan det vara en stor apparat kring att utbilda sig till präst eller diakon och behöva ha tolk med sig under flera år. Då gör man det kanske inte om man inte vet att det finns en teckenspråks-tjänst i stiftet, säger Sigurdur Hafthorsson.
Han anser att det krävs ett långsiktigt arbete för att avhjälpa bristen på teckenspråkiga i församlingsarbetet. Stiftet behöver arbeta medvetet och strategiskt för att hitta medarbetare och kanske stödja dem ekonomiskt under utbildningen, och att det finns jobb att söka.
– Det är många bitar som ska falla på plats, både för den enskilde och för stiftet, säger han.
Håller stift och församlingar en rimlig miniminivå på sitt teckenspråkiga arbete?
– Ekonomin krymper för det teckenspråkiga arbetet, som för alla andra områden. På vissa håll är det inte möjligt att upprätthålla en tillräcklig nivå, men vi gör nästan så gott vi kan.
Hans bild är att återväxten har varit eftersatt.
– Man har arbetat mer operativt, med det direkta församlingsarbetet, än strategiskt, även om det börjar vända nu. Teckenspråksarbetet är personalberoende – om en person slutar riskerar verksamheten att försvinna. Därför är det jätteviktigt för framtiden med ett tydligt strategiskt arbete, så att vi inte tappar i verksamheten när resurserna krymper.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR