Uppgiften ligger i dubbelheten: ora et labora

Många av dem som, med anledning av ­kriget i Ukraina, hör av sig till Kyrkans Tidning efterlyser och:et. Det och som sammanbinder ora et labora, det vill säga det faktum att kyrkans kallelse är att be och arbeta. Somliga upplever att kyrkan lätt kantrar: antingen blir det bara bön men inget arbete, eller det omvända.

Sådant blir kanske särskilt tydligt i kristid. Kyrkan kan bli både förandligad ­eller förvärldsligad. Men det är i och:et som kyrkan har sin unicitet och kallelse. Utan arbete riskerar bönen att stanna vid tomma och fromma ord. Men handlingar utan bön blir lätt desperat aktivism eller vanmäktigt raseri inför det bottenlösa.

I förra söndagens predikan, i den direkt­sända radiogudstjänsten från Örebro (6/3), var kyrkoherde Anders Lennartsson inne på denna kyrkliga dubbelhet, liksom ärkebiskop Antje Jackelén i helgens Aftonbladet (13/3). Som exempel tog Lennartsson Nelson Mandelas och Desmond Tutus drömmar om ett fritt Sydafrika. Han påminde om att dessa båda inte bara drömde eller längtade, utan de kämpade också. ”De fick ingenting gratis genom att bara hoppas.” Längta och kämpa, be och arbeta. Och inse att du själv kan göra skillnad. Låt bönen ge kraft åt arbetet och lyft arbetet tillbaka in bönen.

I den dubbelheten gäller det att finna före­bilder. En sådan förebild från min egen stad och familjs historia är Göteborgsprästen Isaac Béen (1888–1962), som konfirmerade både min farfar och far. I samband med finska vinterkriget – när Ryssland 1939 anföll Finland – tog Béen konkreta initiativ medan många andra förlamade stod och tittade på. Isaac Béen startade en rad insamlingar. De var kontroversiella ­eftersom han inte bara samlade in medel till ambulanser och hjälp till barn och krigsskadade, utan också pengar till jaktflygplan.

Var det verkligen rätt att kyrkan samlade in pengar till sådant? Frågan är legi­tim. Men frågan riskerar också att förlama aktiviteten. Och det har man sällan råd med i kristider. Då behöver man agera i den mångtydighet som är verkligheten. Så som många av våra politiker nu agerar, när också V till slut ger okej till vapen­export och till och med SD ser flyktingmot­tagande som det mest naturliga i världen. Så motstridig är tillvaron.

Uppgifterna går lite isär, vad gäller storleken på Isaac Béens insamlingar. Men en uppgift säger att han samlade in runt 7 miljoner kronor. Det var en enorm summa som översatt till dagens penningvärde med råge överstiger 150 miljoner kronor (ekonomifakta.se).

Hur kan ora et labora se ut i vårt nuläget? Många rapporter kommer in om kyrkliga grupper som ber och firar gudstjänst och samtidigt samlar in pengar, anordnar bussresor från gränsen och hit, samt ­stöttar nyanlända. Det är djupt hoppfullt.

Det gäller också att visa på kyrkan som en plats dit människor, även om de själva inte behöver fly, ändå kan komma med både sin oro och sin handlingskraft; ett rum som förmår härbärgera sorgen och ängslan, men även det hoppfulla initiativet och kraften i driftigheten.

I alla tider bjuder kyrkan in för att sända ut. I vår tid kan det översättas till: Tänd ett ljus för freden. Be en bön för Ukraina. Och swisha den hjälp som du kan ge till någon du tror kan leverera den.

Isaac Béen var en sann entreprenör som både bad och arbetade. Och i år är det dessutom 70 år sedan han, några år efter kriget 1952, bildade Göteborgs kyrkliga stadsmission. Som präst såg han de stora sociala behoven också i sitt närområde i den egna staden, och han agerade på dem. Det är sådana präster vi ska inspireras av.

Ora et labora.