Nåden öppnar alltid famnen och låter ingen vara sist

Som en vacker entré presenteras förfastans tid. Det är nu på söndag den börjar, cirka 70 dagar före påsk. Söndagens tema Nåd och tjänst blir en ingång till det som ska komma. Jag känner varsamt på orden och ser framför mig ett tema som liksom är hopflätat, ord som intensivt hör samman och där det ena inte kan skiljas från det andra.

I evangelietexten berättar Jesus en liknelse som ett svar på en fråga Petrus har ställt. Utgångspunkten är några samtal Jesus haft och frågorna handlar om vem som egentligen får komma in i hans rike. Som ett svar berättar Jesus liknelsen om en jord­ägare som anställer olika personer under dagen och några av dem först mot slutet. När lönen betalas ut visar det sig att alla får lika mycket. De som var först anställda tycker det är orättvist men jordägaren säger: Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick.

När jag läser denna text ringar jag in dessa ord med röd penna i min bibel. Jesus är jordägaren som säger: Jag vill ge den siste lika mycket. Här börjar temat för söndagen klarna och Guds rikes perspektivets annorlunda sätt att vara, blir synligt.

Mina tankar vandrar till hur vi människor sorterar och väljer, belönar och avstår från belöning. Jag har ett bollsinne som är lika med noll. När jag gick i grundskolan och det spelades brännboll på idrotten fanns det två otäcka moment. Det första var när laget skulle väljas och det andra när lyror skulle fångas. Jag blev alltid vald bland de sista och lyran tog jag aldrig. Att bli sist var hemskt och känslan som stannade kvar handlade om att bli bortvald och att misslyckas.

Med Jesus är det annorlunda. Han räknar inte år, timmar eller minuter när det gäller tillhörighet i riket. Hans hjärta säger högt sitt: Jag vill ge den siste lika mycket. Han ger uttryck för att nåden är alltings startpunkt. Det handlar inte om vad vi presterat, inte om förtjänst och hårt arbete, utan endast om hans nåd, gratis och oförtjänt. Nåden öppnar alltid famnen, nåden väljer inte bort och låter ingen vara sist. Nåden erbjuder gemenskap.

Nu kommer fortsättningen på söndagens tema och det ordet är tjänst. Tjänsten blir vårt svar på nådens inbjudan. När Gud har sagt: Jag har sett dig och jag erbjuder dig min gemenskap, kan vi svara tillbaka: Här är jag. Använd mig. 

Tjänsten som är noggrant hopflätad med nåden erbjuder oss att kliva in i Guds värld. 

Tjänsten handlar inte om att arbeta avlönat i kyrkan utan att stå till förfogande där livet levs. Att helt enkelt leva med Guds rikes principer framför ögonen, att göra sig tillgänglig för Guds tilltal och inflytande mitt i en trasig värld. I episteltextens läsning finns mycket att hämta. Paulus skriver sin hälsning till församlingen, till dem som helgats, till dem som på varje plats åkallar Jesu Kristi namn. 

Nådens öppning för varje människa och tjänstens gensvar innebär att där vi är och bor har vi helgats. Gud har alltså gjort något i oss och med oss. I Kristus blir vi något nytt. Vi kliver liksom in i ett livslångs skeende av formande och tjänande. 

Låt reflektionen börja inför fastan som kommer. Kliva liksom in i entrén och utforska vad den innebär. Kanske kan mer bortglömda ord få komma fram och hinna begrundas, ord som nådesinbjudan, nådatid, nådebord, nådemedel och benådade ögonblick. Alla dessa erbjudanden som längtar efter mottagaren. 

”Endast av nåd får vi komma. Endast Din nåd ger oss liv. Ej genom nå´t vi kan göra. Endast ditt blod ger oss liv. In i din närhet du kallar drar oss till Dig. Och på Din nåd vill vi svara: Herre vi kommer nu.” Svenska psalmboken psalm nummer 725, text av Gerrit Gustafsson och Tomas Lindbjer, musik av Gerrit Gustavsson.