Varför är Svenska kyrkans biskopar så tysta?

Jag vill börja med att fördöma det fruktansvärda terrordådet från Hamas och uttrycka min sorg över alla civila israeler, vuxna och barn, som miste livet på ett förfärligt sätt den 7 oktober. Det är också helt oacceptabelt att hålla civila som gisslan på det sätt som nu sker.

Med det sagt kan vi konstatera att fler barn har blivit dödade i Gaza under de tre senaste veckorna än årligen i krigszoner världen över sedan 2019, enligt Rädda Barnen. Kriget fortgår och världen står på kanten till en av de värsta humanitära och av människor orsakade katastroferna i vår tid. Och det är tyst från Svenska kyrkans biskopar, med undantag av några böner och ett uttalande från ärkebiskopen.

Jag både förundras och känner en stor frustration över denna tystnad. Hur kan man inte tydligt reagera på det som sker? Hur kan man förbli tyst när antalet oskyldigt dödade stiger för var dag? Hur kan man inte använda sin röst för att försöka få ett slut på detta? I sådana här situationer behöver vi och världen starka och tydliga röster som talar för mänsklig värdighet, folkrätten och rättfärdig fred. Jag hade hoppats att Svenska kyrkans biskopar skulle vara de rösterna. Men det har de inte varit.

Man kan rada upp siffror om antalet dödade och måla upp bilder av den ohygglig nöd människorna i Gaza lever i. Men viktigast tror jag är att komma ihåg att detta handlar om människor. Det är människor som blir skadade, lemlästade och dödade. Människor som om de överlever är traumatiserade av allt de sett, hört, luktat och känt. Det är människor som förlorar sina familjer, hem och framtidsdrömmar. Människor som är mer än siffror i statistiken. Människor som precis som vi är skapade till Guds avbild. Oavsett vilken nationalitet vi har eller vilken religion vi bekänner oss till så är vi först och främst människor. Och när människor far illa, avhumaniseras och i värsta fall dödas, då bör vi reagera. Då bör vi höja rösten och påverka dem vi kan. Att förbli tyst och inte säga något, är också att säga något.

Många palestinska kristna föräldrar i Gaza ser till att snabbt döpa sina barn så att ifall de dödas, så dör de i alla fall som kristna. Barn ber till ljudet av raketattacker på söndagens gudstjänst. Samtidigt vet de att varken kyrkor, sjukhus eller någon annan form av byggnad är en säker plats i Gaza. Dopet ska vara en glädjens och livets fest. Kyrkor ska vara en trygg plats. Ändå är det så tyst från våra biskopar när detta sker mitt framför ögonen på oss alla.

Det handlar om människor och mänskligt liv och värdighet. Och jag vill påminna om det som min nära vän Sally Azar, präst i The Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land (ELCJHL), sa: - Vi ber er inte att välja sida, det handlar inte alls om det, utan att bry sig om människors liv. Alla borde vara emot dödande.

Ja, alla borde vara emot dödande, speciellt dödande av barn. Barn på båda sidor av konflikten har blivit dödade och farit illa och varje förlorat liv är en tragedi. Och tragedin fortgår. Just nu dödas rekordmånga barn i Gaza. Och det måste få ett slut nu! Barnen i Gaza behöver mer än våra böner, de behöver att vi höjer våra röster. Den norska kyrkans biskopsmötet likväl som Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet har talat med en tydlig röst om att kriget och lidandet måste få ett slut och att civila måste skyddas. Så min fråga kvarstår, varför är det så tyst från Svenska kyrkans biskopar? Den enda gången vi ska förbli tysta är när barn sover, inte när de dödas.

Veronica Pålsson,
präst Svenska kyrkan i Norge