Anna Karin Hammar på sniglarnas sida

Kan man älska en mördarsnigel? Anna Karin Hammar blir både konkret och utmanande i början av sin bok Att finna Gud i en snigel. Många läsare lär känna igen sig i kampen för sina odlingar som hotar att tillintetgöras av ett gäng superfertila varelser.

Att älska trädgårdsmarodörerna är svårt, men respekt går att uppnå. Anna Karin Hammar måste fortsätta döda sniglar för att inte salladen och grönsakerna ska försvinna.

Men varje gång följer hon urfolkens i Nordamerika och Sápmi exempel och ber om förlåtelse. Och hon börjar kalla dem för spanska skogssniglar, som är deras rätta namn.

Det Anna Karin Hammar uttrycker är en relationell grundsyn på djur och natur. Hon vill aktivt röra sig bort från synen på växter och djur som underordnade människan. Bort från en överhetsposition som skulle göra människan till ansvarstagande förvaltare men i stället ledde till exploatering och förfrämligande.

Vilka ord man använder är inte oväsentligt. Anna Karin Hammar talar hellre om skapelsen än om natur och miljö.

Detta eftersom det ligger i farans riktning att börja tänka skafferi och resursbank när man pratar om miljön. Medan den som säger ”skapelsen” påminner sig själv om att allt skapat sitter i samma båt: människa, övriga levande varelser och all växtlighet.

Ingen klarar sig utan den andra, och detta skapar förutsättningar för en fruktbar solidaritet. Vilket leder till den djärva slutsatsen att naturen har rättigheter.

Om slutsatsen nu är så djärv? Kanske är det bara en tidsfråga innan den världsvida rörelsen för Earth rights känns lika självklar som värnandet om barns rättigheter. Barn och natur (eller skapelse!) har båda svårt att föra sin egen talan, och både barns och naturens rättigheter hör ihop med resten av världens.

Anna Karin Hammar ser också en roll för söndagsgudstjänsten i att återupprätta skapelsen. Många saknar motivation att gå i kyrkan.

Här ser Hammar en öppning för att göra gudstjänsten till den plats där förtvivlan och missmod över den ekologiska katastrofen förbyts i hopp och livsmod: ”Med kyrkans gamla tradition att fira Kristi uppståndelse på söndagen sträcker vi oss efter liv, upprättelse och helighet för hela vår jord”.

Trots att formatet är litet, lyckas Anna Karin Hammar spänna över många aspekter av trons och teologins bidrag till skapelsens upprättelse. Hon rundar av boken med att blicka ut mot andra kyrkliga traditioner – den romersk-katolska representerad av påve Franciskus, den ortodoxa med ”gröne patriarken” John Chryssavgis som frontfigur och den anglikanska sedd genom Rowan Williams, förre ärkebiskopen av Canterbury, ögon.

Logiken är klar: bara genom att ta vara på alla goda krafter kan hoppet återfås och Moder Jord räddas.

Anna Karin Hammar skriver pregnant och lättillgängligt och bjuder också på några psalmtexter av egen penna. För den som vill fördjupa sig ytterligare finns en generös notapparat.