Dags att lyssna på dem som litar på den överflödande guden

Gud är överflöd. Gud är det som räcker och blir över, som mättar alla människomagar och dessutom lämnar rester så att fåglarna kan få sitt. Den överflödande omsorgens Gud. Det är inte bara midfastosöndagens texter som vittnar om det, en ekoteolog jag ofta läser gör det också.

En gång höll han en föreläsning på en buss, från den skrapiga mikrofonen där framme. Beskrev bussfärden som en bild för människans oförmåga att ta emot den överflödande gudens gåvor.

Vi kan börja med solsystemets skapelseögonblick, sa han. Ett ögonblick av överflödande energi fyllde jordens inre med reservoarer av energi och värme. Skapelseögonblicket förde energi in i alla de system som sedan gav grunden för liv, som än i dag upprätthåller grader av tryck, temperatur, fuktighet och kemisk koncentration.

Själva rörelseenergin blev ett gigantiskt drivsystem som styrdes av skapelsen själv.

I bussens högtalare beskrev han sedan poetiskt den rörelseenergi som först gav flytande rörelser, vattencykel och kontinentaldrift, som i sin tur formade sediment och eolitiskt damm. Skapelsens inneboende energi gjorde att liv kunde uppstå, solenergi som utvanns direkt när den nådde jordytan gav livet kraft att bli till. Alger och växter fick livskraft i överflöd. Deras mål var inte rörelse framåt, inte snabb förflyttning över stora ytor. De nöjde sig med att bli mer där de var. Ett överflöd av liv här och nu.

Djuren, däremot, använde solenergin för att röra sig framåt. Åt gröna växter och med magarna fulla av överflödande solkraft rörde de sig dit de ville. Skapelsen som först varit befolkad av materia och organismer som nöjde sig med att driva och låta sig drivas, blev då befolkad av varelser med inre styrkraft, varelser som också drev sig själva.

Ganska länge nöjde vi människor oss med röra oss framåt precis som de andra djuren. Alltså att röra oss framåt med fotosyntetisk kraft i magen. Men med tiden, berättar Bronislaw Szerszynski i den skrapiga bussmikrofonen, tyckte människan att det gick för långsamt. Den där svaga energin som kunde utvinnas genom att äta av drivsystemets gröna ytterlager, den som kunde räcka åt alla, den dög inte.

Människan ville ha mer kraft, mer energi, mer drivmedel och sökte sig till jordens inre. Mänsklighetens största innovation inom drivsystemen på jorden blev att utnyttja geologiska reserver som fossil bränsleenergi för att själv kontrollera skapelsens överflödande drivkraft, sa Szerszynski medan passagerarna skakade fram längs den grusiga landsvägen.

Det är som om människan inte kunde nöja sig med det överflöd av bröd som ges, det som räcker åt fåglar och människor. Det är som om vi inte vågar leva av nåd. Vi vill vara de som driver själva drivsystemet, de som kör, de som bestämmer vart vi ska. Vågar inte nöja oss med att vara en del av alla de kroppar på jorden som dag för dag tar emot den energi som ges av överflödandets Gud.

Människan vill ta över ratten och har gjort det så till den grad att hon rubbat hela skapelsens drivsystem. Den planetära krisen är på så sätt resultatet av en mänsklighet som inte vågade lita på brödunder.

Jag tänker ofta på den där bussresan. Inte för att jag var med, jag har bara hört om den. Hört att de stannade bussen sedan. De stannade och klev av.

Szerszynski säger att det är dags att sluta lyssna på bussarna. Dags att i stället lyssna på dem som fortfarande kan konsten att lita på den överflödande gudens omsorg.

Lära av dem som kan drivandets konst, säger han, som frön, damm, renar, seglare, ballongfarare, down-hill-cyklister, surfare, maskrosbollar, pendlare, nomader, sanddyner, liftare och migranter.

Eller kanske bara lyssna på Jesus när han säger: ”Låt folket slå sig ner.”

Sedan sker undret.

Petra Carlsson