Den kämpande tron bär vi kanske alla nu när Gud tycks avlägsen

"Man ska inte använda gamla jasminer". Så säger Ingmar Bergman till Vilgot Sjöman under inspelningen av filmen Nattvardsgästerna när han frågar om några repliker som Bergman strukit ur filmen. Det är några tröstande ord mitt i filmen där fiskaren Jonas Persson, med självmordstankar och oro för omvärlden, kommer till prästen Tomas för att få själavård som Bergman väljer att stryka bort. "Du har ju dina jordgubbsland och din blommande jasmin. Tänk så den doftar. Varma långa dagar. Det är det jordiska paradiset, Jonas. Det är något att leva för."

Men en liknande replik har Bergman redan använt i en annan film och han stryker den för att få scenen mer ödslig och karg. Man ska inte använda gamla jasminer.

Men ibland får man ändå tillåtelse. Som när man byter jobb och får ge liv åt gamla tankar i ny fattning. Häromveckan föreläste jag på kyrkans gemenskapsträff om gudsbilden i Ingmar Bergmans filmer. Ett föredrag som jag hade ofta under det stora Bergmanåret 2018 men som legat i malpåse några år sedan dess.

Men så står jag där igen, med mina gamla jasminer, i ett församlingshem på Guldheden och förevisar en gudsbild i förändring som man kan skönja i Bergmans filmer.

Höjdpunkten på denna vandring är just Nattvardsgästerna. Inte scenen som jag gick igenom ovan, där Tomas visar sin obegåvning som själavårdare då samtalet mest kretsar kring honom själv och han bekänner för fiskaren att han tillbett en spegelgud, en privat och högst personlig Gud som inte kunde visas för omvärlden. Ett samtal som mynnar ut i en plötslig insikt av att vara övergiven av Gud. Tomas ansikte i närbild samtidigt som den obarmhärtiga januarisolen skiner i in i sakristian och han uttalar orden "Min Gud, min Gud. Varför har du övergivit mig?"

Gudsbilden krackelerar.

Nej, det är inte den scenen utan det är i slutet, när den tvivlande Tomas ska genomföra dagens andra gudstjänst och kyrkvaktmästaren Algot Frövik, underbart spelad av Allan Edwall, kommer in i sakristian för ett litet samtal. Han har nämligen en fråga kring evangelierna och Jesus lidande.

Han tycker att man "tänker fel om lidandet". När man fokuserar på det fysiska lidandet och inte det själsliga. När man tänker allt för mycket på pinan och piskan, vilket ju är en ganska kort tid jämfört med det lidande som många lever med i sina liv. Det riktiga lidandet, menar Frövik, måste vara övergivenheten, ensamheten. Alla övergav ju Jesus i slutet. Ingen ville kännas vid honom och allt det dom delat, allt det han predikat var borta i en vindpust.

Och så, värst av allt: att vara övergiven av Gud själv. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?”

Och Tomas vaknar till. Genom vaktmästaren får han plötsligt en ny ingång i berättelsen om Jesus och en ny förståelse börjar växa fram när han upptäcker att det som tidigare förde honom bort från Gud Fader nu är det som förenar honom med Gud i Jesus. Övergivenheten, ensamheten, lidandet. I detta själsliga lidande, när Gud tycks avlägsen, kommer han på ett paradoxalt sätt närmre. En insikt som får Tomas att se på världen på ett nytt sätt, får honom att lämna sin spegelgud och träda in i något nytt.

Den kämpande tron bär vi kanske alla nu. I dessa tider då Gud tycks avlägsen och borta. Då ingen griper in för att ta bort oron och lidandet. Kanske kan vi, likt Tomas, finna något i tanken om att Gud har delat våra villkor. Kanske kan det bli en grogrund för solidaritet, för att vi ska se på varandra, ta hand om varandra. Vara övergivna tillsammans, och bli levande tillsammans.

Ludvig Lindelöf