Forskaren om gudstjänstfirande: Det finns mer än ett sätt att göra rätt med barn

När jag berättar för människor att jag i min forskning har intervjuat barn är det inte ovanligt att de jag möter uttrycker en typ av skräckblandad fascination: ”Men det måste vara svårt!?” Som om det inte var svårt att intervjua vuxna.

Men jag har alltså intervjuat barn. Det är jag långt ifrån den enda som har gjort. Och ja, det är svårt. Men det svåra handlar inte primärt om att det skulle vara en utmaning att möta just barn. Det svåra handlar om alla våra egna teologiska övertygelser som vi önskar att barnens uttalanden ska kunna ­bekräfta åt oss.

Det svåra handlar om att inte falla för frestelsen att söka efter en genuin barnröst, att inte låta sig luras att tro att om jag bara använder tillräckligt barntillvända och kreativa forskningsmetoder, då kommer jag att kunna hitta den gyllene källan till barnslig visdom. Det svåra handlar om att inte tillåta sig att glömma att varje barns erfarenhet är formad i ett socialt sammanhang som är unikt för just det barnet.

Ett teologiskt sammanhang

Det svåra i den typ av forskning jag har ägnat mig åt, eller för den delen i kyrklig verksamhet och gudstjänstfirande, är att veta att det sociala sammanhanget också är ett teologiskt sammanhang. Barns tro, andlighet och religiösa praktiker varken formas eller formuleras i ett vakuum.

Inom forskning om barn och andlighet finns det en rörelse som tar sin utgångspunkt i att barn per definition har en gudsrelation. Det vuxna kan göra är dels att bejaka och uppmuntra den, dels att ge barn ett religiöst språk för att kunna förhålla sig till sina andliga erfarenheter. Det här är utgångspunkten för till exempel den amerikanska Godly Play-metoden, liksom för den forskning om barn och andlighet som bedrivits av den brittiska forskaren Rebecca Nye. Nyes forskning om barns andlighet präglas av ett existentiellt och psykologiskt perspektiv, snarare än av att knyta barns erfarenheter till en tolkningstradition.

Inom den engelskspråkiga praktisk-teologiska forskningen finns också en annan rörelse, som i det mesta tar sin utgångspunkt i en församling, och när det handlar om barn sätter denna församling i relation till familjen. Exempel på detta finns till exempel hos Bonnie J Miller-McLemore och Joyce Ann Mercer, verksamma i USA, och hos HyeRan Kim-Cragg, verksam i Kanada.

Barns erfarenheter av en gudstjänststruktur

Gemensamt för dessa är en utgångspunkt i församlingen som gemenskap, och grundfrågan som återkommer i olika varianter handlar om hur den gemenskapen kan eller bör förändras för att inkludera barn. Dessa forskare skriver in i en reformert nordamerikansk kontext med ett annat liturgiskt och kyrkosynsmässigt arv än det som finns i Svenska kyrkan.

Slutligen vill jag nämna ett tredje exempel på forskning om barn och kyrka. I sin etnografiska studie i två katolska församlingar i södra USA har Susan Ridgely Bales följt hur barn förbereder sig för att ta emot sin första nattvard. Ridgely Bales forskning är, trots den annorlunda kontexten, den som kanske har störst likheter med vad den norska forskaren Linn Sæbø Rystad har gjort i den Norska kyrkan och jag i Svenska kyrkan.

Skälet till att jag säger att det finns likheter, trots att våra tre studier på många sätt är mycket olika, är att vi alla tre utgår från barns erfarenheter av en etablerad och i någon mån formaliserad gudstjänststruktur. Till skillnad från inom mycket forskning om barn och andlighet utgår vi från praktikerna, vilket ibland leder in samtalen på existentiella frågor, men detta är inte huvudfokus. Och till skillnad från forskarna som utgår från församlingen som gemenskap tar vi vår utgångspunkt i barnens erfarenheter av att möta och vara en del av en större liturgisk tradition.

Olika barnsyner kan påverka hur barn bemöts

Det finns alltså flera olika möjliga ingångar för forskning om och med barn, fler än de jag har gett exempel på ovan. Beroende på utgångspunkt, perspektiv och metodval kommer forskaren att komma till olika slutsatser.

När jag möter människor som säger att det måste vara väldigt svårt att intervjua barn är det ett uttryck för en barnsyn eller en förståelse av barndom. Genom att uttrycka att det är svårt att intervjua barn, eller för den delen att fira gudstjänst med barn, formuleras en barnsyn där barn framställs som annorlunda (och besvärligare) än vuxna.

Det finns många barnsyner och förståelser av barndom. Ibland talas det om en grov indelning i en ”hög” och en ”låg” barnsyn. Själva urtypen för denna dikotomi kan återfinnas i teologihistorien: är barn att betrakta närmast som små demoner, fördärvade av arvsynd, som måste fostras och formas till civiliserade människor? Eller är barn älskvärda och oskyldiga änglar, med en egen typ av oförstörd andlighet som vi vuxna bara kan drömma om? Jag raljerar lite nu, men exemplen berättar något om hur olika barnsyner också kan påverka hur barn bemöts av vuxna och kanske också hur de uppfattar sig själva.

När barns gudstjänstfirande diskuteras i Svenska kyrkan hamnar samtalen ofta just i frågor om barnsyn. Hur är barn, vad behöver barn, vad har barn rätt till? Olika forskningsinriktningar skulle förmod­ligen ge lite olika svar på de frågorna, men kanske inte så olika ändå. På samma sätt som de olika ”sidorna” i en diskussion om barns gudstjänst­firande kanske skulle ge lite olika svar på de frågorna, men kanske inte så olika ändå.

Skillnader i olika delar av landet

Min bild är att de flesta som är engagerade i frågor om barns gudstjänstfirande i Svenska kyrkan egentligen tycker ganska lika i fråga om barnsyn. Att diskussionerna ändå så ofta hamnar där gör att vi inte kommer vidare.

För det som skiljer de tre forskningsmässiga utgångspunkterna ovan från varandra är inte i första hand barnsyn. Alla är överens om att barn är viktiga, att barn bör ha möjlighet att utöva sin religion och att det är relevant att lyssna till vad barn har att säga. Det är snarare förståelsen av vad en gudstjänst är, och i förlängningen av vad kyrkan är, som skiljer sig åt. Och det är här övertygelserna går isär även i de svenskkyrkliga diskussionerna, oavsett om de sker på en medarbetarsamling i en församling eller på Kyrkans Tidnings debattsidor.

Om vi inte har ett språk för att tala om mångfald när det kommer till liturgisk tradition och kyrkosyn är det tacksamt att gömma sig bakom barnfrågorna i stället. Alla är ju nämligen överens om att barn är viktiga. Ingen kan säga emot.

Svenska kyrkans självförståelse och liturgiska ­tradition skiljer sig åt mellan olika delar av landet, ja också mellan grannförsamlingar och mellan ­enskilda personer inom samma församling. Men till skillnad från i vissa andra kyrkotraditioner finns det i Svenska kyrkan ett gemensamt liturgiskt ramverk i form av kyrkohandboken. Det finns en episkopal struktur. Det finns en självförståelse som är präglad dels av att under mycket lång tid varit en helt dominerande luthersk majoritetskyrka, dels av en lång tradition av ekumeniska samtal och relationer.

Frågorna om liturgin

Hur man förhåller sig till det arvet och vilken del av det man väljer att betona kommer att leda till olika slutsatser när det kommer till i vilken utsträckning gudstjänster ska anpassas för att tillmötesgå (vad vuxna uppfattar vara) barns behov.

Förra gången jag skrev om gudstjänster i Kyrkans Tidning (nr 51/52 2022) skrev jag om liturgi som det som formas i spänningsfältet mellan gudomlig perfektion och mänsklig längtan. Jag skrev om hur trenderna växlar och forskning såväl som ­kyrklig praktik tenderar att överbetona det ena eller det ­andra.

Sällan blir detta så tydligt som i gudstjänstfirande med barn, när frågorna ställs på sin spets: är liturgin evig och helig och någonting som barn såväl som vuxna behöver lära sig att hantera? Eller är ­liturgin någonting som kan och bör förändras beroende på vad människor önskar att den skulle vara? Sanningen ligger naturligtvis någonstans däremellan.

Mer än ett sätt för gudstjänsten att vara inkluderande

Å ena sidan är det relevant att ifrågasätta vilka röster och perspektiv som har format den teologiska traditionen och vilka som inte har haft möjlighet att göra det. Den typen av ifrågasättande sker underifrån, lokalt och kontextuellt. Å andra sidan: i en omvärld som bildligt och bokstavligt talat faller sönder i sina beståndsdelar är en igenkännbar liturgi en av de saker som binder ihop oss.

Den liturgiska traditionen kan och bör ifrågasättas, kritiseras, dekonstrueras. Den är långt ifrån perfekt. Traditionen, i dialog med ifrågasättandet av den, har dock – och nu upprepar jag mig från den förra artikeln igen – som syfte att bevara den mest radikala maktkritik den kristna kyrkan ägnar sig åt: övertygelsen att Gud blir fysiskt närvarande i bröd och vin. Det är en maktkritik som ifrågasätter uppdelningen mellan gudomligt och mänskligt, mellan himmel och jord, mellan heligt och vardagligt, mellan då, nu och sen.

Det är en maktkritik som ifrågasätter gräns­dragningar som baseras på sådant som kön, ­sexualitet, etnicitet – och ålder. Det finns mer än ett sätt som en gudstjänst kan vara inkluderande, för barn såväl som vuxna. Barns röster, liksom ­vuxnas, formas av det partikulära, men möter en liturgi med universella anspråk. Vad som blir resultatet av det mötet kommer att skilja sig åt på olika platser och i olika tider. Det finns mer än ett sätt att göra rätt.

Karin Rubenson