Det kan bli smärtsamt för oss när Jesus ska födas i vårt hjärta

När Eustace Scrubb, en synnerligen osympatisk huvudperson i en av Narniaböckerna, blivit förvandlad till drake så önskar man, när Aslan kommer till hans hjälp, att helandet skulle vara okomplicerat och smärtfritt. Det blir inte så, det gör ganska ont och som läsare tycker man synd om Eustace (fastän någon liten röst inom en tycker att han nog förtjänade det).

Men en sån där oresonlig förväntning på tillvarons krafter har man ibland. Man önskar att våren skulle komma – utan att marssolen så osentimentalt skulle avslöja hur smutsiga ens fönster är. Man önskar att ens hett efterlängtade Parisresa inte skulle medföra några koldioxidutsläpp. Man önskar att inga djur skulle behöva sätta livet till för att man ska få sin boeuf bourguignon, och så vidare.

På åsnan, ett fredligt djur, kommer Jesus. Men många profettexter talar om att det kommer att vara stora omvälvningar i samband med Messias ankomst. Sedan kompliceras detta förstås av att Messias, enligt Bibeln, kommer två gånger. En gång fridsamt, på åsnan. En andra gång, till häst (Uppenbarelseboken 6:2) som domare.

Kanske profetiorna om den stora omvälvningen syftar framför allt på Hans andra ankomst. Ändå: fyrtio år efter Golgota så förstördes Jerusalem. Några decennier därefter utplånade kejsar Hadrianus namnet ”Judéen” från alla kartor.

En figur som låter oss se Jesus i profetiskt, ja varför inte apokalyptiskt, ljus är Johannes döparen. Han hade, kan man tycka, en otacksam roll att spela i Jesusberättelsen. Först är det hans kärva budskap, ökentillvaron, de konstiga kläderna. Och sedan, förstås, hans våldsamma död, som bekräftar vilken nagel i ögat han var på etablissemanget.

Men var och en som vill försöka hålla sig till Jesus får Johannes på köpet, hur lite mys det än är över hans gestalt. Han verkar vara lika oundviklig för Jesu verksamhet som Eustaces smärta när han skulle bli av med drakfjällen. Vi får inte Jesus utan allt det ”störiga” som Johannes representerar.

Jesus kommer med ljus, frid, glädje. Men det folk som vandrar i mörkret, som saknar frid och (alltför ofta) glädje – för dem kommer Jesus oundvikligen att förmedla ett slags dom. Mänsklighetens sjukdomsvinster är legio, det är inte alls säkert att vi är så intresserade av ljus, frid och glädje som vi skulle önska.

Vi kanske föredrar att få sitta kvar i mörkret, i tv-soffan. Därför kan adventstiden aldrig bara vara mys, den är en allvarlig tid – om man lyssnar till texterna. Den tecknar ett scenario där Sanningen bryter fram i världen, till stor smärta, som en kris i ordets egentliga betydelse, som ett avgörande, där sjukdomens utgång är oviss, det kan gå åt båda hållen – dom och död eller hälsa och liv?

När Johannes från fängelsehålan ställer sin fråga om vem Jesus är så får han höra om hur en massa ”losers” fått sina liv förvandlade: blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud (Matteusevangeliet 11:5). När Jesaja talar om hur Libanon ska bli en trädgård och trädgårdar växa igen till skog (29:17) så är detta allvarsord till Guds folk. De är trädgårdarna som växer igen, medan ”Libanon”, det vill säga karga trakter, får del av Trädgårdsmästarens omsorg, hedningar som tar emot Ordet och låter det bära frukt.

Vad var det som gjorde att trädgårdarna avskedade Trädgårdsmästaren och ville växa fritt? Kanske trodde de att de, som var så fina, klarade sig bra själva – medan den sterila öknen vet att det krävs ett under för att något ska kunna blomma där. Och, som Maria fick erfara: det är smärtsamt när Gud ska födas i världen. Kanske får vi därför stå ut med tanken att det kan bli smärtsamt även för oss, när Jesus ska födas i vårt hjärta. Men tänk om det är sant att Han är värd allt, också det?

Anna Sophia Bonde
präst i Mölndal och skribent