Att växa i tro är inte att förstå

Det är dags att gå vidare. Så krass var utgångspunkten för Jesus poetiska avskedstal i vilket evangeliet för kommande söndag ingår. Jesus uttrycker en ömhet för lärjungarna och deras kommande vandring utan hans fysiska närvaro. Han hade undervisat dem, rustat dem och gett dem sitt exempel. Uppmuntrat dem att ställa frågor så att hans svar skulle bottna i deras kroppar.

Jag sammanfattar min eftertanke redan nu: Den som vill växa i tro vandrar ödmjukt med Gud. Hon släpper taget om sitt eget för att famnas av något större. I tillit till nåden finner hon sin frihet.

Att växa i tro är inte att förstå. Det går att lära sig en massa fakta om kristen tro och teologi är en viktig akademisk disciplin. Men trons fäste är hjärtat, inte ett lyckat kunskapstest.

Och trons växt kommer ur praktiken. Att växa i tro är att ta emot och tillämpa kärleken i vardagens utmaningar. Därför skriver Johannes att ”om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss”.

Det är dags att gå vidare. Förstod lärjungarna? Har vi förstått? Vi som är lärjungaskapets förlängning, länkar i en apostolisk kedja. Det finns många ­exempel på hur vi i kyrkan gått vilse, blinda för det Jesus öppnat våra ögon för. Hur bevarande av makt­position vägt tyngre än efterföljelse. Hur framväxt av dogmer gjort att fasthållande av dem ställt sig i vägen för Andens vind. Hur rädslan att släppa ­taget om det egna fört oss längre bort från den som vill befria oss.

Så, har vi tappat tron istället för att växa i den? Om så, hur hittar vi tillbaka?

Riktningen och växtkraften finns hos Jesus. I hans ord, exempel och omsorg om oss. I den gudsnärhet som tränger igenom alla hinder och konstruktioner vi skapat, både som enskilda och som kyrka.

”Det är för ert bästa jag lämnar er”, säger Jesus till lärjungarna. Kanske menar han som när fågeln lämnar ungarna så de kan flyga. Med löfte om att ingen faller till marken utan att Gud vet om det. I så fall är att växa i tro att mogna. Att djupna i tilliten till Guds kärlek, både fri från krav att begripa och fri att tjäna. Trygg i att inte veta allt. Kasta sig ut.

Vid en kyrka i staden där jag bor hänger en skylt: ­Jesus hjärta Luleå. Och jag minns knapparna med ”Jesus lever”, de dåliga skämten som följde på det och den där frågan som kunde dyka upp i de mest märkliga sammanhang: Hur har du det med Jesus? Och lovsångerna till Jesus som lät som en kärleksförklaring till killen i klassen bredvid.

Nu försöker jag finna ord som får det jag skriver om Jesus att inte låta naivt. Hur kan vi uttrycka både avståndet till och närheten i Guds närvaro utan att Jesus bara blir en fantasikompis eller ett stort Mysterium?

Min osäkerhet bottnar nog i nåt oklart i min ­uppväxt i norrländska kyrkbänkar och baskethallar. En delvis svårartad kombo. Men kanske det lärde mig att söka språk som öppnar upp. Att växa i tro är att aldrig sluta fråga.

Anthony de Mello har skrivit berättelsen om ­råttan och elefanten. När elefanten badade i poolen kom en arg liten råtta fram. Kliv upp, ropade råttan bestämt, men elefanten badade vidare. Du måste kliva upp, skrek råttan, men för elefanten fanns inget sådant måste. När den till slut badat klart frågade den: Varför har du stått och väntat här, vad är du så arg över? Och råttan svarade: Jag ville kolla att det inte var du som snott mina badkläder.

Salig den som vandrar ödmjukt med Gud. Det är lättare för en elefant att rymmas i en råttas bad­kläder än för Gud att rymmas i människans definitioner av det gudomliga.