Den kärlek som lönar ont med gott är den kärlek som ska bestå

Att det finns ondska i världen är det nog ingen av oss som betvivlar. Vi påminns om den ständigt, inte bara i nyhetssändningar utan även när vi ska koppla av med en film eller kriminalroman. En kraft som slår sönder allt vackert och gott och dessutom tycks oövervinnerlig överallt utom i sagans och mytens värld.

Att det finns ondska inom oss kanske ingen av oss heller betvivlar. En både avsiktlig och oavsiktlig förmåga att göra andra och sig själv illa. Det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Så lyder Paulus krassa, snart tvåtusenåriga, beskrivning av människans dubbla natur. Blaise Pasqual, den franske fysikern och filosofen, tar det ett steg längre när han på 1600-talet konstaterar att religionens främsta bidrag är att påminna människan om hennes storhet och elände.

Men räcker det inte med att lyssna på rapporter från Gaza och Ukraina för att påminnas om människans elände? Måste vi påminnas om det i kyrkan också? Var finns det glada budskapet, hoppet om en bättre värld?

Evangeliet är att Gud är med oss, både i lidandet som ondskan orsakar och i kampen mot den. Det kan vara en tröst men också en utmaning till att inte ge upp. Människans storhet ligger i förmågan att älska. Att vända om, skapa och förvalta. Att resa sig. Trots allt.

Vi är betrodda, kallade att tjäna det goda. I Jesus skarpa ord om att den som inte är med mig är mot mig, ligger en förväntan. Inte ett hot, som när en diktator säger samma sak, utan en inbjudan till att vara medskapare. Han sa det till folket då men ­orden riktas till oss i dag. Vi ställs inför ett nödvändigt val och en förväntan om engagemang.

Så, vad kan vi göra för att inte med vår tystnad inför ondskans framfart underblåsa den? Hur undviker vi att bli förhärdade och acceptera föraktet för medkänsla? Och tiga inför det som bara med maktens distans kan kallas ett nödvändigt ont?

Kampen mot ondskan är en kamp för nåd och försoning. Tvätta mig vit som snö, bad en förtvivlad kung David 900 år före Kristus. Men också en kamp för kärlek till människan, djuren och naturen. Smörj dina ögon med salva så du kan se, skrev Johannes tusen år senare. Visa iver och vänd om!

Kristen tro är ingen from förhoppning, den är en tillit till Guds närvaro och löften. Och gudstjänsten påminner oss om människans storhet och elände. Att vi är älskade, förlåtna och kallade till försoningens tjänst. Beroende av varandra och Gud.

Därför är gudstjänsten en källa till motstånd, inte flykt. I dess liturgi ryms både vår förtvivlan och längtan. I bönen om förlåtelse formulerar vi vår delaktighet i världens bortvändhet från Gud, i förbönen för skapelsen och varandra uttrycker vi vår omsorg och tilltro till livets seger, i mässan gestaltar vi hoppet om den dag Gud är allt i alla.

När bomberna faller över det land som kallas ­heligt och våra hjärtan gråter över förtryckets ­mekanismer får vi höja blicken. Likaså när oron skär sönder vår egen framtidstro. Inte för att se bort från ondskan utan för att ta upp kampen mot den, burna av det löfte Sakarja skrev redan för 2 500 år sedan:

”Den dagen skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. Det skall vara en ständig dag, när kvällen kommer skall det vara ljust. Den dagen skall friskt vatten strömma ut från Jerusalem, hälften mot östra havet och hälften mot västra havet. Sommar och vinter skall det vara så.”

Gud, ge oss dina ögon att se med och dina öron för att förstå, att den kärlek som lönar ont med gott är den kärlek som ska bestå.

Amen. Shalom.