En längtan efter att vi detta nya år behöver bli överraskade

Kanske skrattade de redan vid disken efteråt, där i Kana? Lättade över att festen så oväntat hade räddats. Själv har jag också ofta skrattat i samtal jag haft kring just denna berättelse. Skämt om unga män som bor hemma och inte vill hjälpa till. ­Eller om en mamma som inte kan låta bli att curla sin son. För att inte tala om de kopiösa mängder vin som plötsligt bara finns där – när alla redan (troligtvis?) fått nog.

Ska jag vara ärlig hade jag i min ungdom svårt för vinet. Det stämde ju inte med den syn på alkohol som fanns i de kretsar där jag tillbringade mina tonår. Tack till de lärare som under min präst­utbildning gjorde vinundret begripligare genom att berätta om hur profeten Jesaja haft en vision om att Messias ankomst skulle bli som en jättestor fest med både mat och vin i överflöd. Tecknet blev tydligt där i Kana.

Fast – om den blev enklare att predika över vet jag inte? Det blir ju ganska teoretiskt att försöka förklara. ”Nu var det på den tiden så, att människorna levde med en Messiaslängtan som gjorde att de nu förstod vad som hänt”. Och..?

Jag menar: Vad är ett Kana-under i dag?

Genom åren har jag mött och hört om människor i andra delar av världen som ser bröllopet i Kana som en berättelse som visar hur Jesus tar de fattigas och marginaliserades parti. ”Vänta bara, också ni som inte bjudits in, sliter hårt som serveringspersonal, gästarbetare eller är kastlösa. Jag ser hur ni har det. Men, snart ska jag gripa in och göra en kopiöst stor fest – för er alla!”

Fast, det står ju inte i texten!? Nej, men om man aldrig fått sitta ner vid en stor fest blir det kanske naturligt att berättelsen får det att vattnas i munnen av längtan både efter mat och dryck som man bara sett andra ha tillgång till. En längtan efter ett slags slutlig rättvisa där alla får vara med vid bordet. Inte bara vid fest, utan också vid samtal och beslut om hur vi ska förvalta de tillgångar som är ämnade för oss alla.

En del av mina bekanta tycker nog att jag tjatar, men jag klarar sedan länge inte av att besöka detta bröllop i Kana utan att också tänka på en helt annan sak. Jag tänker på kyrkor, även min egen, som ­under många år regelbundet signalerat att festen tyvärr ser ut att vara över. Tuffare ekonomi, ointresse och vikande medlemstal säger att vinet nu riskerar att ta slut.

Men, hallå, och förlåt! Jag har full respekt för seriösa analyser. De kan hjälpa oss att tänka till. Men ofta slås jag av att vi kanske är en av få kyrkor i världen som räknar oss själva från 100 procent och neråt. Det perspektivet gör någonting med vår självbild!

Jag lämnar festen i Kana med en längtan att vi detta nya år 2024 skulle behöva bli överraskade. Precis som folk också blev av de liknelser som ­Jesus berättade. Oväntade poänger, inte det förväntade slutet. Är tiden nu här då vi behöver överraskas av hur snävt vi tänkte det nötta begreppet ”att vara kyrka”? Till exempel att vi ofta mest räknar vilka vi samlar i våra lokaler.

Efter en stunds vandring kommer jag till en brunn. Jag överhör ett samtal om liv och vatten. Även här sker ett under, när en kvinna lämnar en kruka och berättar vidare om den hon mött. Men, framför allt slås jag av att de goda samtalens Sykarsbrunnar ofta inte ligger inne i de lokaler där vi ofta tänker att kyrkans så kallade verksamhet sker.

I mina hemtrakter sjöngs ibland en sång som hade refrängen ”Gamla tiders väckelse vi vänta, stora under, Herre, låt det ske!”

Men – det är kanske just det som är problemet? Att vi längtar efter att allt ska bli som vi hade det förr?

Sven-Erik Fjellström