I det modiga sökandet efter Gud möter vi alltid oss själva

Det är så underbart lätt att lära sig nya fakta nu för tiden. Det mesta finns en googlesökning (och en smula källkritik) bort, och det finns appar för både identifikation av fågeln bakom fågelsången och ­bladen vid vägkanten.

Men denna enorma tillgång till information har inte lärt mig ett skvatt mer om Gud. Jag tänker på det när jag läser texterna inför Kristi förklaringsdag. Bergen och molnen, molnen och bergen – de är många i Bibeln och i vissa avseenden är de varandras motsatser.

Uppe på bergstopparna ser bibelmänniskorna ut över världen, både faktiskt och symboliskt. Får perspektiv och förstår. I molnen ser de inte tydligt alls. Upplever, men ser inte klart.

I dagens bibeltext finns både ett berg och ett moln, och jag har därför alltid stört mig på att söndagen kallas för Kristi förklaringsdag, för jag förstår inte vad som blir förklarat. Däremot förmedlas en stark upplevelse. Och jag förstår så innerligt väl Petrus reaktion: att vilja bygga hyddor för profeterna och Jesus. Att vilja säkerställa att upplevelsen på berget inte kommer att försvinna. Att buteljera den, sätta korken i och bevara den för evigt i vinkällaren.

I längtan efter en robust gudstro stångas många människor med det konkreta. ”Tror du verkligen att Jesus gick på vattnet? Tror du att Jesus mamma var oskuld?” Men min tro och mina tvivel handlar mycket mer om vad som är meningen med att finnas till, om ondskans problem, om all oegennyttig kärlek som finns.

Jag ser manteltofsar överallt, men när jag försöker se tydligt så lägrar sig molnet. Jag har accepterat det som ett livsvillkor nu. Därför är det extra intressant med fortsättningen av bibeltexten: ”När de fick se Jesus på berget föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och sa: Gå ut och gör alla folk till lärjungar.”

Det var alltså tvivlarna, det var molnfolket han skickade iväg för att sprida budskapet. Och det måste ha krävts stort mod att våga stå rak i ryggen och proklamera det som inte låter sig ringas in. Att tro, utan att veta. Att följa Jesus Kristus, utan att ha munnen full av dogmer. Att komma med en upp­levelse från insidan av ett moln.

Jesus vände sig särskilt till människor som ­vacklade, tvivlade, svek och våndades, och ­missförstod vad han sa hela tiden. De kämpade med sina liv, sin kärlek, sin rädsla. Jag brukar tänka på en dialog från en film:

Ett flirtigt par, en ateistisk rymdforskare och en präst som har en tydlig dragning till varandra, sitter och diskuterar och prästen vänder sig till slut till den skeptiska naturvetaren med en fråga:

– Tror du att det finns kärlek, då?

– Självklart, säger ateisten irriterat.

– Bevisa det… säger prästen.

Molnet är som kärleken. Sånt som kommer oss nära som förnimmelser, som hopp, som erfaren­heter. Som subtila rörelser i ens inre. Som evighetsupplevelser. Som förundran. Det verkar som om det är väldigt viktigt för Gud att vi har svängrum. Frihet. Endast i frihet kan man älska, och det är vår kärlek och tillit Gud vill ha, inte vår skräck eller intellektets död. Ett annat skäl till kurragömmaleken kanske kan vara att molnets Gud inte vill ­övertyga oss, med något otvivelbart bevis, för att Gud inte bara vill att vi ska lära känna Gud, utan att vi också ska lära känna oss själva, på vägen.

I det modiga sökandet efter Gud möter vi alltid oss själva, ocensurerade. Vårt mörker och vårt ljus. Vår destruktivitet och vår kärlek. Inget av detta skulle vi lära oss något om, ifall Gud var en plakat-gud. En klatschig one-liner.

Jag tänker på Gud som Verkligheten, som faktiskt inte beror på vad jag tycker mig behöva för tillfället. En Verklighet som inte beror på det politiska dagsläget, och de moderna formuleringarna. En Verklighet som inte är förhandlingsbar på något enda sätt. Om Gud finns så finns ju Gud helt oberoende av vad vi för tillfället tror eller inte tror. Oavsett om vi befinner oss i förklaringens knasterklara ljus eller mitt inne i molnet.