Kristen tro är att själv göra änglatjänst i sin egen vardag

Det är gent mellan tvärkasten hos Matteus. Dop och jublande himlar ena stunden. Brännande sol och stekhet sand i den andra. Nyss låg Jesus i Döparens armar vid Jordanstranden. Nu ensam, stirrande in i sin egen tomhet. Fyrtio dagar och fyrtio nätter. Hur hamnade han här? Och varför?

För det första. Jesus ”fördes” inte ut i öknen av Anden. Det grekiska ordet är εκβαλλο. Det betyder snarast att ”kasta ut”, ”slänga iväg”. Så bryskt och abrupt befann sig Jesus i öknen, ursymbolen för allt vad svåra prövningar heter. Och där mötte han ”de vilda djuren”, enligt Markus.

Öknen finns inte bara i Palestina. Och de vilda djuren finns inte bara i öknen. Öknen och vilddjuren finns inom oss alla. Öknen är inte en plats, den är ett tillstånd. Den som någon gång drömt en mardröm vet att det är så. Den som någon gång varit med om en personlig katastrof eller ett trauma, vet att det är så.

Han är 84 år gammal. Han sitter tungt lutad över käppen han lagt händerna på. I finfåtöljen sitter han, och ser mig rakt i ögonen när han säger: ”Min ensamhet?! Min ensamhet är tom och ond.” Det är öken och vilddjur för många. Hon är 19 år gammal. Hon säger: ”Jag är en totalt onödig människa. Jag vet inte ens hur man gör när man lever.” Det är också tom öken och vilda djur.

Ibland kastar oss livet huvudstupa dit vi inte vill. Vi blir av med det vi inte tror oss kunna leva utan. Och vi får det vi inte förstår hur ska kunna leva med. Öken och vilddjur, sorg och förtvivlan, tomhet och längtan. Ångest och oro. Och kanske frestas vi, när vi sätts på prov. Frestas att ge upp. Frestas att gå bitterhetens väg. Frestas att tro att vi inte betyder något – eller att livet saknar mening.

Jesu frestelse var att missbruka sin kallelse, sin makt och sina förmågor. Vi ser hur det går, när någon har mycket makt och missbrukar sin kallelse och sina förmågor. Vi ser det i Bahmut. Vi ser det i Mariupol och Cherson och Odessa. Vi ser det i Jemen och i Gaza. Jag säger som Olof Palme: ”Satans mördare!”

Det räckte inte för Jesus att bli döpt av Johannes för att komma tillrätta med hur han skulle använda sin kallelse, sin makt och sina förmågor. Han, till och med han, behövde kämpa med sina demoner för att på djupet förstå varför han kommit till jorden.

Kanske är det vad hela fastetiden handlar om. För vår del. Att förstå varför vi har kommit till ­jorden. En del av det är att möta sina demoner. I själavård och terapi – om det är vad som behövs.

Det andra är att avstå. Fastetidens hjärta. Att avstå. Minska på tv-tittandet eller alkoholen. Avstå, till tiggarna. Avstå från att köpa allt som inte är 100 procent nödvändigt. Avstå från att äta kött eller godis, vilket som nu är svårast för dig. Att ge sig själv en utmaning som svider, som ökensolen och den heta sanden, är en del av den kristna fastetiden. Varför?!

Minns slutorden i dagens evangelium? ”… och änglar kom fram och betjänade honom…” Bortom öken och demoner – betjänad av änglar. Och att själv göra änglatjänst i sin egen vardag. Det är kristen tro, om någon frågar mig.

Göran Larsson