Ta emot det Han har att ge och ge det sedan vidare till andra

Det är från den blinde mannen i Lukas berättelse som vi har vårt kyrie eleison, Herre, förbarma dig, i söndagens gudstjänst. På en direkt fråga från Jesus vad han önskar svarar mannen: Herre, gör så att jag kan se igen.

Det verkar vara ett mönster att det är (först) när människan känner ett starkt behov och är smärtsamt medveten om sin egen brist, att det är då som hon vänder sig, och ropar – till Gud. Så länge man klarar sig ganska bra på egen hand så kommer man nog inte att behöva ropa. Jag vågar, till exempel, inte tänka på hur många stillsamt väluppfostrade böner jag bett genom åren.

Mycket i vårt samhälle går ut på att man ska klara sig själv. Ja, ibland verkar det nästan som att det är ett ideal att behöva andra så lite som möjligt. Jag frågade en gång för inte alltför länge sedan på en främmande gata en förbipasserande om vägen och hon svarade: har du ingen telefon?

Men om man inte får eller vågar vara beroende av människor – hur ska man då kunna närma sig tanken att beroende av Gud är något eftersträvansvärt? Det är egentligen svårt att tänka sig något läskigare än att behöva relatera till en storhet som man inte har någon möjlighet att kontrollera.

Tur (nåja) för oss, därför, att Gud bestämde sig för att bli människa. Universums skapare transponerar sig till en form vi kan se och förstå. Det är för all del ganska ofta i evangelieberättelserna som Jesus inte blir förstådd, inte heller av sina närmsta vänner.

Men det som är frapperande med Petrus och de andra är att de älskade Jesus, även när de inte förstod Honom. De lärde sig att lita på Honom och det vägde tyngre än begäret att förstå. Hans ord om lidandet som väntar Honom i Jerusalem är besvärande sakliga – ändå är en (ofrånkomlig?) del av lidandet just det att Jesus är ensam i det, att ingen av vännerna förstår. Också i det finns gudomlig omsorg, som vi sjunger i psalmen: för att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer…(Svenska psalmboken 38:3) Kort sagt: Han blir ensam för att jag ska slippa vara det.

Det är en märklig, outgrundlig kärlek. Det är Aslans kärlek till Susan och Lucy, innan han överlämnar sig till Vita häxan och hennes pöbelhop. Det är Emil som i snöstormen kör den blodförgiftade Alfred till doktorn i Mariannelund. Eller en mammas outtröttliga bön för sin son, som aldrig själv tycks veta sitt eget bästa.

Om man undrar hur Jesus angår en så kan man pröva att läsa vad Paulus skriver i Första Korinthierbrevet och byta ut ordet ”kärlek” mot ”Jesus”: om jag talar både människors och änglars språk, men saknar Jesus… Och om jag… känner alla hemligheterna och har hela kunskapen… men saknar Jesus, är jag ingenting.

Man kan, beroende på hur man är funtad, tänka på kärleken som en känsla eller som en viljeyttring (tänk på vigselgudstjänstens ord: JAG vill ÄLSKA dig…); i båda fallen är det något JAG erfar eller gör. Men om Kärleken är en person, en viss person, så är det bästa att göra som den blinde Bartimaios: ropa till Honom, ta emot det Han har att ge. Och sedan ge det man tagit emot till andra.

Den skeptiskt lagde kan fundera på hur det kan vara så att en enda person kan vara lösningen på allt – när det aldrig är så ”i verkligheten”. Makt kan verka eftersträvansvärt men vi vet vid det här laget att i en demokrati så finns det klara begränsningar för hur mycket en enda person kan åstadkomma, ens om hon är extremt karismatisk och viljestark.

Men läser man i Bibeln så ser man att det personliga är en viktig faktor när Gud utför sitt verk. Till exempel till Abraham säger Han: i dig skall alla släkten bli välsignade. Det är ganska obegripligt. Eller vi kan tänka på barnet i Jesajas julprofetia: ett barn är oss fött, en son är oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila.

Om det stämmer, om Jesus är denna centralfigur, då sätter det också våra egna små liv i rätt perspektiv. Då är vi, var och en, i Guds ögon outbytbara.