Tron som andningen, det som syresätter och håller mig vid liv

Jag var nyss fyllda tjugo, nyinflyttad student i Uppsala. Det lilla jag hade kvar av min barnatro skulle dö. Jag hade hört det sägas – att läsa teologi vid universitetet var ett säkert sätt att förlora sin tro. Och jag gick med målmedvetna steg till Teologiska institutionen och registrerade mig på baskursen i religionsvetenskap. Låt de ske.

Och mycket snart insåg jag att jag hade hamnat alldeles rätt. Allt det jag en gång lärt mig att hålla för sant fick nu ifrågasättas och plockas isär. Jag lärde mig ordet dekonstruktion och kände att jag hade hittat hem.

Efter kurser i religionssociologi och psykologi öppnades dörren in till bibelvetenskap och exegetik. Och jag var inte alls förberedd på att jag skulle bli handlöst förälskad, slås till golvet av en Jesus jag tidigare inte känt. Plötsligt mötte jag en ­Jesus som omkullkastade mina snäva föreställningar om fromhet och som utmanande med sin radikala människokärlek. Jesus drabbade mig.

Vad innebär det att tro?

Att närma sig tro kan vara en vandring i en gammelskog. Ett långsamt utforskande. För någon annan innebär tro ett tydligt och givet ramverk att gå in i. Tro kan betyda försanthållande och kritiskt tankearbete. Tro kan vara en övning i att göra kärlek och ett sätt att se på världen. Tro kan vara en kroppslig erfarenhet av att vara buren och omsluten. Tro kan vara tvång eller en gåva. Tro kan vara en längtan eller en saknad, likt ett tomrum efter det vi en gång hade men förlorat. Tro kan handla om under och tecken eller den vardagliga tron, som köksgolvet under mina fötter. Det som bär och finns där utan att jag ägnar det en tanke. Tron som andningen, det som syresätter kroppen och håller mig vid liv.

Tron har så många nyanser, uttryck och ansikten och varje människas väg är hennes egen. Ibland sitter jag i samtal med någon som längtar efter en tro men ser sig själv som oförmögen och otillräcklig. Vad är det för hinder vi skapar – för oss själva, för varandra? Tro skapas och gror utanför våra föreställningar och förväntningar. Och Jesus har en förmåga att möta en människa just där hon är. I evangelietexten kommer den romerska officeren med en desperat önskan om att hans tjänare ska bli helad. Och den romerska officeren drabbar Jesus med sin tillit. Säg bara ett ord, så blir pojken frisk.

Tro är ett under – att tillit kan börja gro, också i stenig jord. Med tiden har det blivit alltmera tydligt att det är människor som fått tron att växa i mitt eget liv. De som gått före mig. Jag tänker på min mormor Elsa, som i sin djupa sorg och förtvivlan ­efter att ha mist sin förstfödde pojke Viding, bara sex år gammal, faller i tillit till att det måste finns någon som tar emot. Så kom hon till tro.

Och med tacksamhet tänker jag på hennes värme och böner som också har burit mig. Jag tänker på de människor som går bredvid mig, vänner och främlingar. Människor som genom sina liv, sina ord och handlingar ger mig livsmod och hopp. De gånger jag har varit tom och tvivlande och hur jag fått luta mig mot en axel, vila i någon annans tillit. Så skapar Jesus tro genom oss.

Nej, tron har aldrig varit min förtjänst eller prestation. Jag har fått ta emot. Jag får ta emot. Gång på gång blir tron kropp. Kanske är det just det som ger tron näring, mitt beroende av de som gått före, av de som går bredvid. Mitt beroende av dig. Så skapas tro, om och om igen.