Vi är kallade att vara Guds rike, att göra trasigt till helt

Guds rike. På något sätt har jag nog alltid haft en dragning åt det hållet. Som om mitt liv haft en slagsida åt Gud. ”Som en vild och evig längtan”, skrev Dan Andersson. Det kan jag känna igen mig i. Jag har aldrig hört någon mäktig eller stillsam röst be mig att följa. Inga ögon har sett på mig och fått mig att känna att nu går jag. Nu satsar jag allt. Den nådegåvan av personligt mod har jag aldrig ägt. Men det där andra, det känner jag igen. Som en vild och evig längtan… Eller – en mild och evig längtan kanske. Den har alltid funnits där. Jag har varit på gudsspaning så länge jag kan minnas.

Det är bara det att denna milda, vilda och eviga längtan har tagit sin boning i en tämligen feg och lite ömklig figur. Därför beundrar jag Levi. Han hörde och gjorde. Ingen tvekan. Det var nu eller aldrig. Levi hade något som många av oss saknar. Jag tror det stavas m.o.d. Mod att leva, mod att lämna – och mod att ”dö”.

Trappistmunken Thomas Merton sa en gång ungefär; säga vad man vill om Guds rike, men det kommer inte att vara mycket av ”dig” där. Jag tror han har rätt. Och det är precis där min stora tvekan kommer in. Guds rike ”finns” inte, så som hundar, pelargoner och gamla lador finns. Guds rike är ett skeende, en process. Ett kraftfält. Och ju närmare det kraftfältet jag kommer, desto mindre av ”jag, mig och mitt” blir det kvar.

Jag har kommit att tro att vi inte kan gå in i Guds rike. Vi dör in i Guds rike. Vi kommer inte dit som de vi är och alltid har varit, utan att förändras. Vi är välkomna som vi är. Med fel och brister och tillkortakommanden är vi välkomna. Men sen… ”Om inte vetekornet faller i jorden och dör…”

Jag hörde en person säga: ”Jag är inte rädd för döden. Bara för vägen dit.” Kanske är det likadant med Guds rike. Att vägen dit är det som skrämmer. Paulus kallade det kenosis, utblottelse. Att skalas av, renas, luttras och lämna bakom sig. Att våga gå in mörkret för att se Ljuset. Att våga stiga ner i underjorden för att se Himlen. Buddhisterna skulle kalla det ”att fälla egots mast till marken”, hinduerna ”att se genom mayas slöjor”. Alla stora religioner pekar i samma riktning; vill du verkligen Leva måste du först lära dig att dö många små dödar, innan du dör.

På samhällsnivå skulle listan över vad vi behöver dö ifrån kunna bli lång. Konsumismen. Nationalismen. Individualismen. Klimatförnekelsen. Tillväxtvansinnet. Om vi ser hur världen ser ut i dag är det ett ovedersägligt faktum; vi måste dö tusen dödar för att vi ska överleva! Min gamla terapeut sa en gång att en människa hellre går upp i rök och försvinner ut genom nyckelhålet än förändras i grunden. Det verkar gälla både mig och fler och hela samhällen – och Kyrkan som den ser ut i dag.

Kallelsen till Guds rike. En tanke slår mig. Vi är inte bara kallade till Guds rike. Vi är kallade att vara Guds rike. Milda ögon. Vänliga ord. Förlåtelse. Ljus, kraft och värme. Att göra trasigt till helt. Att vila i det Heligas och Evigas närhet. Kanske bär du redan Guds rike inom dig. Kanske är du Guds rike utan att veta om det. Eller kanske finns det en Levi i dig som bara väntar på att äntligen få resa sig och följa och bli mer av det du redan är.

Förresten. De där ögonen som sett på mig och fått mig att tänka att nu satsar jag allt. Det har faktiskt hänt, om jag tänker efter. Ögonen är bruna och hon som bär dem heter Solveig. Den gången reste jag mig och följde. Må Gud ge mig samma mod igen.

Jag ber med den heliga Birgitta: ”Herre, visa mig din väg – och gör mig villig att vandra den.”