Vi lindar gärna in det som kan uppfattas alltför radikalt

Efter ett chockartat möte i templet med en ängel blir prästen Sakarias stum. Det första han gör när han fått tillbaka sin röst är att brista ut i sång; ja, många gånger påminner Bibeln faktiskt om en musikal! På båda sidor om själva Psaltaren, Bibelns sångbok, kan människor, mitt inne i berättelsen, plötsligt börja sjunga. Inte sällan verkar det, som i det här fallet, vara Anden som inger dem att sjunga.

Det är en stark bild av hur Gud kan verka i en människas liv. På egen hand är vi, även om det inte är säkert att vi märker det själva, stumma och kraftlösa. Vi behöver att Guds Ande väcker oss – se även Hesekiels bok 37:14!

Människan var ju aldrig avsedd att klara sig själv, leva utan Gud. Ändå får vi lätt för oss att det går hur bra som helst oavsett om vi bjuder in Gud i vårt liv eller inte, när vi i själva verket ständigt är beroende av honom, andetag för andetag.

Det som händer med Sakarias är att han överväldigas av tacksamhet över den gåva som Gud velat ge honom själv och hans fru Elisabeth. Han har (kanske för första gången?) erfarit att Gud mött honom på ett personligt sätt. Och av denna personliga erfarenhet drar Sakarias slutsatser om Guds omsorg om folket, både bakåt (”Han visar barmhärtighet mot våra fäder”) och framåt i tiden (”då skall hans folk få veta att frälsningen är här…”).

Sakarias ”aria” visar så bra hur det personliga blir nyckeln när Gud vill förmedla sig till världen, hur Han älskar mänskligheten en och en, aldrig i klump. Och dessutom: att Guds omsorg också verkar fungera retroaktivt!

Sakarias lovsjunger Gud, men sången riktar sig också till den son han ännu inte träffat, ett ännu okänt ”du”. Relationen dem emellan är redan helgad – Sakarias har fått en underbar glimt av Guds tanke för sonen: och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet….

Av oss själva, stumma och kraftlösa, kommer vi att ha svårt att förknippa Johannes Döparen-gestalten med glädjen som möter i hans pappas lovsång. Johannes verkar så sträng och obeveklig. Ändå måste det ha varit något hos honom som förklarar den attraktion som drog så många människor bort från templet, ut till öknen och Johannes stränga predikan. Hans namn betyder ”Herren är nådig”.

Tänk om den glädje som genomsyrar hans ­pappas lovsång fanns också i Johannes ögon och i hans ton (som kanske inte alltid ­framkommer när vi ­läser Bibelns bokstav). Att grunden för ­Johannes verksamhet och det förtroende han åtnjöt var den personliga erfarenhet av Gud som hans pappa (och mamma) gjort och som de förmedlat ­vidare till sin son. När människor lyssnade till Johannes kände de att det han talade inte bara var fromma, högtidliga, teoretiska ord utan att det fanns liv bakom orden: ”…. en soluppgång för dem som är i mörkret”.

Det händer att vi präster i dag avstår från att krydda vår förkunnelse med ord som ”frälsning” och ”förlåtelse för synder” – vi vill att folk ska förstå och samtidigt är vi på något märkligt sätt rädda att de ska förstå! Vi lindar därför gärna in det som skulle kunna uppfattas som ett alltför radikalt budskap.

Men tänk om det är egen oro vi därmed bearbetar, sådant vi borde dryfta i själavårdssamtal och egen bön? Sakarias lovsång har, trots sina väldigt o-inlindade formuleringar, överlevt i dryga 2 000 år, antagligen inte bara på grund av sin konstnärliga halt och retoriska tyngd utan säkert just på grund av att Anden gav honom friheten att sjunga – ocensurerat och personligt.

Och var och en som snubblar över Lukasevangeliet 1:67-80 riskerar att märka att det som var personligt för Sakarias kan bli personligt, verkligt och drabbande också för dem!