En befrielse att logga ut från ­begränsande system

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Var du präst eller byråkrat? Så löd en av de frågor jag fick när jag efter 23 år på andra orter och i andra uppgifter nyligen återvände till min hemstad ­Luleå. Jag anade ingen nyfikenhet i frågan, men heller ingen kritik. Snarare en skapad men kanske också sann motsättning.

Präst eller byråkrat? Frågan följde med mig hem och landade i en fundering om det inte är samma sak i dag? Åtminstone om du får en tjänst med ­högre lön än komminister. Vad är du? Svar: Präst och ­byråkrat.

När jag nu långsamt loggar ut från ­arbetslivet loggar jag också ut från alla administrativa och ­gemensamma system som begränsat och rutat in prästrollen. Det är en befrielse och en återupptäckt av vad det innebär att vara präst. ”Riktig präst” som jag ibland, lite sorgligt, fått höra att jag inte var då jag tjänstgjort långt ifrån en församlings altare.

Under två månader som präst på Mallorca i höstas kom jag att tänka på min pappas gamla fick­kalendrar från Verbum. Jag har kvar flera av dem, den senaste från 1979, året innan han dog.

Att vara präst i en utlandsförsamling är lite som att vara präst som förr i tiden. Åtminstone kände jag mig så även då jag var kyrkoherde på Costa Blanca och återfann det jag saknat och dessutom är bra på. 

Jag jobbade med min egen gamla Ipad, helt okompatibel med kyrkokansliets GIP och interna processer. Jag levde, skenbart riskfyllt, utanför alla gemensamma system. Jag hade mitt eget där post-it-lappar var en nyckel.

Min analoga kalender var luftig på morgonen och fylld vid dagens slut. Med närvaro följer samtal och med tid följer mening. I pappas kalendrar ryms väldigt få anteckningar om sammanträden men väldigt många om gudstjänster i minsta by och hembesök även hos den som inte tycks ha bokat in sig.

Han är aldrig ledig, kanske man sa om pappa som var kyrkoherde. Men det var han ju, precis som jag i en utlandsförsamling. Han är alltid nåbar, kanske man också sa och det säger man nog också om många präster och diakoner inte bara i utlands­kyrkan. Men tyst, för det strider mot reglementet. Men att vara nåbar är ju inte detsamma som att alltid jobba.

Redan för 20 år sedan kom studier som visade att präster ägnar minst tid åt det som de egentligen vill göra och är utbildade till. Typ själavård. Administration och sammanträden äter sakta upp tiden och krymper utrymmet för det egentliga uppdraget. Systemen stoppar syresättningen.

Kan man vara kallad till byråkrat? Den frågan fick jag vid en anställningsintervju. Jag minns att jag svarade självklart, med eftertryck, för att motivera min ansökan. Men när jag ser i backspegeln kan jag tvivla på min egen kallelse. Jag tror jag gjorde ett bra jobb, men var det vad jag egentligen ville göra?

Kyrkan behöver byråkrater, sannolikt också sådana som är både präster och diakoner. Men visst är det dags att befria kyrkan från system som äter tid och energi? Dags för mer syre och större frihet.

Så, gode Gud. Tack för administratörer och specialister med förmåga att både skapa ordning och frigöra utrymme för fritt skapande. Och dessutom slita med ett dataintrång.

Tack för präster och diakoner, musiker och pedagoger, biskopar och kommunikatörer med mod att söka sig utanför marginalen. Ge oss alla, oavsett roll och position, kraft att med de gåvor du ger anstränga oss ännu mer för evangeliets skull.

Befria oss till tjänst. Bara så. Amen.

Gunnar Sjöberg