Författarens ­kärlek till läsaren griper djupast tag

Det finns böcker som du omedelbart kastar dig över, böcker som du långsamt bläddrar i. Böcker som kanske blir liggande på soffbordet eller nattduksbordet i veckor. Du glömmer av dem, ­läser ett par sidor till.

Det finns böcker som du efteråt inte minns så mycket av – endast en stämning eller en gestalt – och om det du minns verkligen fanns i boken eller uppstod i din fantasi – är inte självlart.

Det finns också böcker som blir kvar; levande, eller verkande inom dig, som en ny vän.

Charlotte Frycklund har en alldeles egen röst – känd från både Svenska kyrkans och hennes egna sociala mediekanaler, ­genom sina böcker och psalmer. Flera av hennes böcker skulle kunna placeras bland böneböcker, uppbyggelselitteratur eller kanske under rubriken tro och livsfrågor i en bokhandel. Och helt ärligt är det en för mig lite problematisk genre. Texter som väldigt gärna vill få mig som läsare att känna och tänka på ett visst sätt, gör mig ibland lite vrång.

Men. Charlottes böcker verkar på ett annat sätt. Hennes djupa kärlek till Bibelns texter, hennes blick för kvinnor, barn, djur och ”förlorare” är genomgående och genuin, och framför allt utförd. Och om kärleken till Bibelns människor är ett slags varför i den här boken, så är det ändå ytterst författarens stora kärlek till och solidaritet med läsaren som griper djupast tag i mig.

Be med Bibelns kvinnor består av 40 korta kapitel som var och ett rymmer ett porträtt av en biblisk kvinna – ofta något hon säger – till Gud, till Jesus, i en direkt bön eller ut i tomma intet. Vi möter Eva, Hagar, Sara, Elisabeth, Marta och Maria. Upplägget är genomfört i varje kapitel; den korta bibeltexten, ett stycke som heter Om bönen, en introduktion till gestalten, ett parti som heter fortsättning och fundering.

Varje litet kapitel inleds med en bön, och avslutas med en välsignelse riktad till den läsare som i någon slags likhet med den bibliska kvinnan – behöver den.

Exegeten i mig hade önskat att texten inleddes med eller och dröjde längre vid texten själv, och dess sammanhang – men så jobbar inte Charlotte. Här är det ropet – den bibliska kvinnans rop, som det uppfattas – och läsarens längtan av igenkänning, som styr.

Och det är något med de här texterna som gör att de verkar långsamt, metodiskt, som att de envetet borrar sig in, precis som en regelbunden bön – om än utförd med motstånd. Varje text bärs av en djup solidaritet med de udda av oss, och det udda i oss.

”De här bönen är för dig som har tappat bort Gud. För dig som anstränger dig hela tiden men ändå blir det fel.” Och så välsignelse, alltid, alltid en välsignelse. ”Den här välsignelsen är för dig som fixar och trixar så mycket att du ibland missar själva festen. Gud välsigne Dig!”

Anne Sörman