Franciskan – och kvar i Svenska kyrkan

Broder Micael ser onekligen ut som en exotisk munk när han kommer gående i sin bruna kåpa i den svenska prästgårdsmiljön. Innanför dörren tar han av sig sina lilarandiga yllesockor som den barfotabroder han är, trots att det är isande där ute. Repet runt magen, med de karaktäristiska tre knutarna för fattigdom, kyskhet och lydnad, visar att han avlagt de eviga löftena.

Formellt kallas han Micael Christoffer SSF och är provinsminister för SSF, Society of St Francis, som har flera kommuniteter i Storbritannien. Samtidigt heter han fortfarande Carlström i efternamn och är medlem i Svenska kyrkan. För Micael hör till franciskanernas protestantiska gren som lyder under Church of England.

– Martin Luther hade fel om kommunitetslivet. Det är hans största misstag, anser jag. Den livsstilen var inte hans grej, men bevisligen kan den vara det för andra. Det går att leva kommunitetsliv utanför katolska kyrkan. Människor känner sig kallade men det saknas tillräckligt med möjligheter.

Två saker som blev avgörande

Själv fick Micael lära sig tålamod på sin långa resa till livet som franciskanerbroder. Nu är han 47 år, det brunsvarta håret har hunnit få inslag av silver. När han ser tillbaka på sitt liv är det två saker som blev avgörande för vart han sökte sig: pingstvänners tungotal och tanken på något annat än traditionellt familjeliv.

– Det var några äldre ungdomar i den kristna skolgruppen som var pingstvänner. De bad för att jag skulle få gåvan att be i tungor. Men den sortens fria bön, med ljud jag inte förstod, kändes väldigt konstig för mig. Det var inte jag.

Där skolkamraterna gick till pingstkyrkan hittade Micael en församling i Svenska kyrkan som i stället bjöd in till tidebönens regelbundna gemenskap.

– Den klickade med mig. Det var ett enkelt sätt att be tillsammans med andra, att be med Bibelns ord utan att behöva prestera själv. Då kunde jag slappna av och bara vara. Samma uråldriga böner återkom, det passade mig.

Arbetade i många år med barn och unga

Micael utbildade sig till församlingspedagog och arbetade i många år med barn och unga i Södertälje, i en församling där majoriteten var syrianer.

– För syrianer är det naturligt att prata om Gud. Jag trivdes så bra där.

Men det var något som saknades. När vännerna började gifta sig och få barn och välvilliga tanter i kyrkan försökte hitta Micael en lämplig fru så visste han redan att mamma-pappa-barn inte var meningen med hans liv. Som ­homosexuell ville han hitta ett liv i gemenskap bortom den traditionella familjebildningen.

Fick lära sig ha tålamod

När en vän i en bönegrupp såg Micaels liv framför sig som ett träd fullt med fåglar, så stod allt klart för honom: en kallelse i Franciskus av Assisis fotspår, helgonet som predikade för fåglar när människorna inte lyssnade.

– Jag är en otålig och entusiastisk person. Men då fick jag lära mig tålamod. Jag tyckte att allt tog för lång tid innan jag fick börja vandra det liv jag ville. Men att sakta ned och inte ha bråttom är viktigt i kommunitetslivet. Så jag fick nytta av tålamodet.

Att samtala med Micael är oerhört behagligt. Att få känna av det där lite lägre tempot, stillheten när frågor får invänta sina svar, men också humorn och transparensen kring alla funderingar man kan tänkas ha kring den som lever som ett slags munk. Raka svar, eftertanke och många skratt.

Dialog om en etablering i Sverige

Vi sitter i det mysigt murriga biblioteket i Algutstorps prästgård i Vårgårda, som är en relativt nyskapad mötesplats för andlig fördjupning. Kanske är det här en framtida kommunitet ska skapas, i kyrkstugan vid parkeringen eller kanske i en lägenhet i tätorten där ett arbete pågår bland socialt utsatta? Både Skara och Västerås stift för en dialog med Micael och SSF om möjligheter för en etablering i Sverige.

– Personligen längtar jag efter det! Fast ännu är vi inte i positionen att det är möjligt. Men om Gud sänder kallelser i drös kanske det blir ett tecken på att det är dags. Än så länge skapar vi relationer med människor och platser.

Relationerna mellan SSF och framför allt Västerås stift är gamla. De äldsta bröderna i kommuniteterna i Storbritannien var med och skapade retreatgården Berget i Rättvik som då var en del av stiftsgården där. Sedan dess har den så kallade tredje orden vuxit och växer i Sverige. Den består av både präster och lekmän som vill leva i Franciskus anda och främja ett syskonskap människor emellan. När Micael är i Sverige hör det också till att besöka franciskanersystrarna i Klaradals kloster i Lerums kommun.

Viktigt med gästfrihet

Inom SSF är öppenhet och gästfrihet viktigt och både kvinnor och män är välkomna även om det finns kommuniteter där det enbart bor bröder eller systrar.

Nu öppnar Micael och hans trossyskon sina hus i Storbritannien för unga som vill få ett sabbatsår efter studier och andra som är nyfikna på livsstilen i en kommunitet. Mat, säng och fickpengar får den som är beredd att exempelvis lära sig odla hållbart och ekologiskt på gården Hilfield i Dorset och delta i tidebön. Kanske åker en första volontär redan i vår, från Skara stift.

– Jag hoppas att yngre killar och tjejer ska vilja komma dit och lära sig av sina upplevelser. Många är intresserade av att odla, driva verksamhet eller delta i socialt arbete i en stad. Samtidigt får de tid att reflektera över vad de vill göra med sina liv.

Många som inte tror på livsstilen

Fortfarande är det också många som inte tror att den här formen av liv är en möjlighet, menar Micael som ofta får frågan om han är katolsk munk.

– Jag saknar en tydlig uppmuntran från Svenska kyrkan till människor som känner en kallelse att leva i kommunitet. Man kan prata om retreatbesök men kommunitetsliv nämns knappt ens på hemsidan. Vi behöver ett ”skyltfönster” där det är naturligt att prata om det, fastslår Micael.

Själv ser han ett växande intresse hos människor, inte minst efter pandemins ofrivilliga ensamhet då många fick tid att reflektera över hur de lever.

Avgörande för hela samhället

– Många längtar efter att bryta med det individualiserade samhället. En motkraft till hur världen ser ut. De är intresserade av kommunitetsliv. Och det är en kallelse precis som att vara kallad att bli präst.

Att leva med bön som rytmen i sitt liv handlar ytterst om något avgörande för hela samhället, menar Micael.

– Svenska kyrkan behöver en bönearmé! Bönen bär både kyrkan och världen. Jag vet inte om folk har insikten om vad bön kan göra för en värld som är rätt eländig med krig och miljökatastrofer. För mig är det naturligt hur bönen bär och ger kraft i svårigheter. Allt kyrkan gör behöver komma utifrån bön och då behöver vi oaser där den naturliga pulsen vilar i bön.

Anna Hagnell