Hartmans kyrkospel och psalmer lever ännu

Det finns nog få församlingar som inte under Stilla veckan kommer att sjunga:

För att du inte tog det gudomliga dig till en krona, för att du valde smälek och fattigdom,vet vi vem Gud är. (Sv ps 38)

Kanske också: Du som gick före oss, längst in i ångesten; hjälp oss att finna dig, Herre, i mörkret. (Sv ps 74)

Olov Hartman är ständigt aktuell som psalmförfattare och nu även genom Profet och timmerman, ett av hans första kyrkospel, som ges i Söderledskyrkan i Farsta och på Ersta kulturscen.

Olov Hartman föddes i Stockholm 1906 och växte upp inom Frälsningsarmén. Han var som barn med på alla möten och fick tidigt uppleva vad som kunde hända med en människa när hon helt och fullt överlämnade sig åt Gud.

Det var självklart att han skulle bli officer inom Frälsningsarmén. Men han fick avbryta utbildningen på grund av någon enklare kärlekshistoria. Hans misslyckande i helgelsekampen fick honom att skärpa blicken för det svaga och brustna i varje människa.

Han började studera till präst och studietiden påverkade honom starkt. Han måste hitta ett sätt att förena vetenskap och personlig tro. Han prästvigdes 1932 och följande sommar erfor han något som kom att förändra hans liv. Vid en kvällsgudstjänst för ungdomar gjorde han en mystik erfarenhet. Han upplevde Kristus i nattvarden ”i sanning närvarande”, vere adest.

Efter det tyckte han att hans eget välordnade system föll sönder. Hans visste nu att Gud finns bortom, utanför och hela tiden större och han sökte ett språk som var tillräcklig genomskinligt för att uttrycka mysteriet.

Han tjänstgjorde i Växjö stift några år men 1948 kallades han av Manfred Björkquist att tjänstgöra som direktor för Sigtunastiftelsen. Där kom han att verka i 22 år, 1948–1971. Han var på en gång konferensledare, själasörjare, predikant, dramatiker, ­romanförfattare och debattör vars åsikter nådde långt ut i samhället.

Sigtunastiftelsen blev den första i en rad av evangeliska akademier vars grund var att gestalta en dialogisk mötesplats. Det sakramentala kan uttryckas också socialt. Guds altare står mitt i världen. Vi ber ofta med hans ord. Uppenbara för oss nattvardens hemlighet: ett enda bröd, en enda mänsklighet. Inte ”kristenhet” som kyrkomötet ville att det skulle stå.

Olov Hartman såg sig själv som en kulturdiakon med en speciell kallelse att skapa en kontakt­yta mellan kyrka och samhälle och mellan kyrka och kultur. Han ville ställa kyrkan mitt i debatten och debatten mitt i kyrkan.

Vid en konferens för europeiska akademiker talade han redan 1955 om tre vägar för samhällsdiakoni: Forskningens väg, konferensdiakonins väg och konstens diakoni. 

Han vidgade diakoni­begreppen till att bli långt mer än social omsorg.  Inför världens nöd får kyrkan inte slå sig ned och vänta på att samhället ska avhjälpa nöden genom sociala och politiska åtgärder. Kyrkans diakoni ska vara ett uttryck för kyrkans otålighet. Den otåligheten tillämpande han också på kulturlivets område.

Till sin 60-årsdag, 1966, fick han den av Rolf Berg ritade vandringskyrkan. Den placerades på Sigtunastiftelsens tomt och kom att kallas Studiokyrkan. Den invigdes inte som ett vanligt kyrkorum. Här ville han ha friheten att experimentera utanför de gängse ramarna.

Han ville ha ett kyrkorum präglat av fattigdom i betydelsen enkelhet, avkläddhet och öppenhet. Här samlade han till konstnärskonferenser, här skrev han psalmer till temagudstjänster, här firades mässan (för första gången?) vänd mot folket, versus populum, vid ett enkelt altare med nattvardstyg i keramik och vanligt bröd.

Här och på många andra platser uppfördes hans kyrkospel.

Han har skrivit ett tiotal kyrkospel och några mysteriespel. De första kyrko­spelen skrevs redan på 1950-talet och var strikt underkastade ­liturgins regler. Hit hör exempelvis Profet och timmerman, ­Livets krona och Marias oro.

Från 1968 fick hans kyrkospel mer budskapskaraktär och blev en form av arenateater. Bäraren ­uppfördes på Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968.

Prästen och regissören Dag Lindberg har i flera år inom ramen för sin tjänst fått möjlighet att sätta upp dramatik med existentiella frågor både i Sofia församling och i Farsta församling i Stockholm.

Han har använt sig av ett lyckat koncept med en blandning av professionella skådespelare och amatörer. Profet och timmerman passar väl att sätta upp under passionstiden. Jesus kallar sig ju själv ett Jonatecken. Inga kulisser behövs från ett skepp i storm till dödens rike, fiskens buk, havets botten. Till sist får den bångstyrige profeten uppleva hur stormen är inom honom själv. Masten bryts men timmermannen lagar sådant som gått sönder.

Olov Hartman skrev psalm 38, För att du inte tog det gudomliga, till en ekumenisk retreat på Sigtunastiftelsen palmsöndagen 1970. Han skulle predika över Filipperbrevet kapitel två. Det blev en psalm helt utan rim som speglar det ­centrala i Hartmans teologi. Gud utblottade sig. Jesus uppenbarar Gud genom att själv avstå från sin gudomlighet. Korset blir det yttersta tecknet på hur vanmakt blir allmakt.

Caroline Krook