Herre, ge oss viljan att vandra försoningens väg

Ibland kommer tanken. Tvärs över tid och rum skulle jag vilja skicka mejl, till exempel till evangelisten Markus, med frågor om ”det som skedde mellan ­raderna”.

Jag har stannat till strax efter mitten av evangeliet, den del där Jesus hade börjat berätta för sina lärjungar att han skulle gå till Jerusalem – för att lida, dö och uppstå. Jo, jag kan förstå att vi i efterhand kan se vägen till korset som en kärlekens väg. Men jag får också generande obehagskänslor över det uppenbart pinsamma. Lärjungarna fattade ju inte alls…

Första gången Jesus berättar skriver Markus att Petrus opponerade sig å det grövsta, får en utskällning och blir kallad Satan av Jesus. Oj…! Andra gången skriver han att lärjungarna ”förstod inte vad han menade och vågade inte fråga”. Kanske inte heller ville?

Och så nu, den tredje gången blir det riktigt illa. Ett par av dem väljer ju att byta ämne och verkar tänka att det gällde att börja hitta positioner inför nya förutsättningar. Intressant att se hur arga de andra blev! En bekant till mig tycker att Markus lika gärna hade kunnat skriva in ett tillägg i den första meningen i sitt evangelium: Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son – ”och de mindre glada nyheterna om hans lärjungar”. Fyndigt! Exemplen är ju många.

I år har jag i kapitel 9–10 börjat räkna blinda människor. Jag hittar ju den blinde Bartimaios i slutet av kapitel 10. Men, handlar inte båda kapitlen om många fler? Jesus hade ju några dagar tidigare – när lärjungarna argumenterat om vem som var störst –  sagt att hans efterföljare måste bli som barn. Så kommer folk med barn till Jesus i det här kapitlet… Och resten vet vi. Och är inte den där rike ynglingen också blind, förblindad av sin rikedom?

Försöker Markus berätta att det kändes som om det var lättare för Jesus att hela en fysiskt blind människa än att bota de blinda fläckarna i vårt ­tänkande? Skulle han förstå hur jag tänker? Det är som om de alla förstod det först efteråt – men att Markus uppmanades att ärligt skriva ner hur det var, nu när berättelsen skulle föras vidare. Det uppskattar jag.

Här lever jag nu i ett samhälle där evangeliernas berättelse om vägen till kors och uppståndelse ska belysas ännu ett år. Parallellt med denna berättelse fylls mitt eget samhälle av andras lidandesvandringar, både nära och långt borta. Det är som om dessa helvetesberättelser ibland blir till fotografiska mörkrum där oväntade bilder framkallas. Vi ser stråk av mod och kärlek, när människor vågar hålla fast och inte ge upp. Kärleken känns starkare än döden på ett märkligt sätt.

Tyvärr känner jag också många likheter med Jakob och Johannes – vi blundar och vill nog hitta en egen väg att komma undan. Krig, miljöhot vill vi hålla på avstånd. Det får andra ta. Vi vill åtminstone ha det som förr. Har vi rentav blivit blinda? Ibland anar vi nog en kärlekens och fredens väg som inte väljer mera vapen, större stridsvagnar, djupare skyttegravar. Men, att välja att gå den…?

Den här veckan kommer jag också att bläddra till kung Manasses bön på askonsdagen. Kung Hiskias odåga till son (600 f Kr) ansågs tydligen vara ett totalt hopplöst fall, men han möttes av kärlek och vände om. ”Fanns det hopp för Manasse, då finns det hopp för alla”, lär de ha sagt.

På ett enda blad – det sista i Gamla testamentet läser jag hans berörande bön om att ”böja knä i sitt hjärta”.

Och jag tror att min egen bön kommer att bli ”Herre, du vandrar försoningens väg – ge oss nu viljan att gå den. Inte bara se den…”

Sven-Erik Fjellström,
präst