”Kristen tro ska leva och bubbla”

En biskop emerita som år efter år dragit stockholmare till sina kurser i kristen tro.

En kyrkoherde som inte har medarbetare nog att möta vågen av konfirmationssugna ung­domar.

Nu sitter de tillsammans. Caroline Krook och Michael Öjermo, den senare verksam i Täby. Den enande länken handlar om omvärldsanalys; ärendet gäller kunskapsbristen i kristen tro.

Lutar sig mot historien

Det är det nedslående.

Men det finns också något uppmuntrande, nämligen att en ny generation med intresse för religion och andlighet har gjort entré.

Krook och Öjermo lutar sig mot historien när de säger att Svenska kyrkan befinner sig i ett kritiskt läge:

– Vad vi missade då får vi inte missa nu, säger Caroline Krook. 

Med ”då” syftar hon på 1960-talet. Stockholms stift har ofta varit först att känna av trendskiften. Caroline Krook, som för tre år sedan gav ut Från stor stad till storstad, en bok om stiftets historia, pekar på 1960-talet som en avgörande tid.

Inte tillräcklig kunskap om kristen tro

Det var då kristendomsundervisningen upphörde i skolan.

– Kyrkan gjorde inget motdrag. Vi hade stora förortsförsamlingar med väldiga konfirmandgrupper som vi inte kunde ta hand om. Konfirmationsundervisningen liknade skolans lektioner. Det var katekesundervisning, många tyckte att det blev tråkigt att gå och läsa.

För att råda bot på tristessen bytte kyrkan strategi. Konfirmanderna skulle ha kul och få närkontakt med vuxna kristna. Ambitionen innebar att undervisning och kunskapsförmedling fick stå åt sidan för fokus på upplevelse, konstaterar Caroline Krook.

Det var i och för sig bra, menar hon, men kyrkan insåg inte och tog inte ansvar för konsekvenserna.

– Generation efter generation har sedan dess passerat genom både skola och konfirmation utan att få med sig tillräcklig kunskap om kristen tro.

På samma sätt som Stockholms stift gått före när det gäller sekularisering och nedgång i kyrkostatistik står man nu i täten när nyfikenheten på tro växer. Caroline Krook säger att man är i början på en kurva där konfirmationsstatistiken höjs.

Anser att konfirmandarbetet behöver förändras

En av de platser där det märks är Täby. Församlingen har flest konfirmander i Sverige – uppåt 500 stycken, varav merparten väljer att åka på läger. För att hantera ansökningstrycket när platserna släpps tar man hjälp av samma bokningsprogram som används vid rockkonserter och bokmässan i Göteborg.

Det är jättehärligt, säger kyrko­herde Michael Öjermo. Men tillströmningen gör också tydligt vad som saknas, förutom behovet av fler medarbetare.

– Problemet i dag är att blivande präster inte får lära sig vad det innebär att åka på läger med väldigt många ungdomar. Konfirmation har kommit att förknippas med smågrupper, med att ha enskilda samtal och med ett ideal som går ut på att man ska lära känna alla.

Michael Öjermo menar att konfirmandarbetet i Svenska kyrkan återigen behöver förändras i grunden. 

– Det handlar både om innehållet på ett intellektuellt plan och om den så kallade ortopraxin. Hur gör man när man är kristen? Hur går man i kyrkan, hur sjunger man psalmer? Gör man korstecknet? Våra invandrarkyrkor är experter på att lära ut sånt, men vi är jättedåliga på att förmedla den typen av saker. Kristen tro måste sätta sig i kroppen.

"Ett slag i luften"

Nyligen presenterades utvärderingen av Svenska kyrkans program ”Lärande och undervisning” som startade 2018 med visionen att öka kunskapen om kristen tro bland svenska folket. Inspirationsmaterial till församlingarna har tagits fram, liksom texter om kristen tro på Svenska kyrkans hemsida.

Analysföretaget Oxford slår i sin rapport fast att Svenska kyrkan inte lyckats nå sina högt ställda mål.

Michael Öjermo delar kritiken.

– Satsningen är ett slag i luften. Att kyrkokansliet producerar filmer som läggs ut på hemsidan är inte vägen att gå. Den kristna tron ska leva och bubbla i församlingarna.

Den svenskkyrkliga ungdomsrörelsen nedmonterad

Han pekar på kunskapsuppbyggnadens strukturer och hur inriktningen på de senaste decenniernas konfirmandarbete är en del av en vidare nedmontering som rör även den svenskkyrkliga ungdomsrörelsen.

– Ungdomsrörelsen var tidigare en påtagligt intellektuell miljö där teologi var intressant. I stället har vi nu Svenska kyrkans unga. Det är en jättebra demokratiskola men teologiskt finns det nästan ingenting där, mer än schyssta värderingar som man kan hitta på de allra flesta håll.

Parallellt har vägen in i präst­yrket förändrats, konstaterar ­Michael Öjermo. I dag får man ofta kallelsen senare i livet; allt färre blivande präster har sin bakgrund i intellektuella kyrkliga ungdomssammanhang.

Visst lever traditionen med konfirmandassistenter på många håll, men deras engagemang tar ofta slut efter några terminer och då försvinner de bort.

– Hela den intellektuella grund som de kristna studentrörelserna en gång utgjorde är borta, säger Michael Öjermo.

En förlust för hela samhället

Enligt Öjermo och Krook innebär detta sammantaget en förlust för hela samhället.

– Vi är ett samhälle som bygger på kristen människosyn, hela vår lagstiftning är formad av den. Sen kan man kalla det FN:s deklaration om de mänskliga rättig­heterna eller humanistisk människosyn om man känner sig mer bekväm med det. Men rötterna är kristna, säger Caroline Krook.

Hur ska denna människosyn kunna fortsätta vara förankrad utan att den förmedlas av vare sig kyrka eller skola, frågar hon sig.

Michael Öjermo var nyligen inbjuden till ett yrkesnätverk för det lokala näringslivet. Inför förvånade företagsledare som undrade vad en präst hade där att göra, berättade Öjermo om församlingens tre terminer långa ledarutbildning och hur den som anställer deltagarna därifrån får medarbetare som ”jobbat med alla möjliga saker, tar ansvar och har schysst människosyn”.

– De bara gapade, det var som att de för första gången förstod värdet av det vi gör. Kyrkan är den största generatorn för värderingar kring människosyn och etik. Om den försvinner går botten ur samhället.

Pedagogik, kunskapssyn och kritisk kvalitet

Det Krook och Öjermo adresserar rör allt från församlingarnas ungdomsverksamhet till kyrkans prästutbildning. Det handlar om pedagogik, kunskapssyn och kritisk kvalitet. Om skola och barns rätt till andlighet. Om flödet mellan akademi och kyrka. Om religionens plats i ett postsekulärt samhälle.

I en krönika i Kyrkans Tidning i höstas förklarade Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap att engagemanget för teologi i Svenska kyrkan var slut för hans del. Sigurdson hade gett upp hoppet för Svenska kyrkan som en plats för kvalificerad teologisk reflektion.

Hur mycket av det ni talar om knyter an till Ola Sigurdsons ­budskap?

– Det är spot on. Han har helt rätt, säger Michael Öjermo.

I Täby startar nu ett projekt för att vända på skutan lokalt. Församlingens tolv präster ska genomgå ”teologisk prästbildning” i samverkan med Bengt Kristensson Uggla, professor vid Åbo akademi.

– Det är en ödesfråga för kyrkan hur man möter det spirande andliga intresse som finns, säger Caroline Krook.

– Tarotkort är ett dåligt alternativ för andligt sökande. De flesta församlingar i Stockholms stift mäktar bara ta emot de konfirmander som är skrivna i församlingen. Stiftsorganisationen skulle behöva hjälpa till med att samtliga präster som är avlönande av stiftet i sin tjänstgöring – framför allt sommartid – hjälpte till i konfirmandgrupper. Förvisso görs mycket i olika åldersgrupper för att förmedla kunskap och andliga vanor. Men mer behövs!