Musiken återskapar ­­världen och människan

För en tid sedan fick jag ett kort mejl från min svärfar. Budskapet var ett slags gudstjänstrecension i koncentrat och löd: ”Predikan är bra – ibland, ­liturgin – ofta, psalmerna – alltid.”

Jag vet att han inte är ensam i sin höga värdering av psalm och musik som livstydare och trostolkare. Det är många som i musiken finner ett tilltal som gör tron enklare att relatera till, än vad som kan vara fallet i annan förkunnelse. Där talade ord kan kännas trötta eller nötta, kan musiken öppna upp för nya perspektiv och fördjupande insikter.

Det här förhållandet behöver inte nödvändigtvis vara ett problem i en luthersk kyrka. I stället kan man se musiken som ett folkspråk för evangeliet.

Musiken talar direkt till hjärtat på ett annat sätt än orden. Medan orden behöver ta vägen via hjärnan, har musiken en direkthet in mot vårt centrum. Vi är mer försvarslösa när musiken, med sin omedelbarhet, drabbar oss.

Det är därför inga överord att, som Nathan Söderblom gjorde, kalla delar av ­Johann Sebastian Bachs ­musik för ett femte evangelium. Med  ­musiken som språk blir han en evangelist. Bachs bidrag kompletterar och fördjupar de skrivna orden från Matteus, Markus, Lukas och ­Johannes.

Det är heller ingen överdrift att som artisten Håkan Hellström, en gång uttryckte i en intervju, konstatera: ”Ibland kan en bra poplåt rädda livet på en”.

Musiken är inte bara livstolkande resurs, utan den kan till och med vara direkt livräddande. I höstas, den 18 oktober 2023, arrangerade Social­utskottet ett seminarium i Sveriges riksdag på just det temat: ”Musik som räddar liv – en resurs att räkna med”.

Inom ramen för musikens folkspråk finns psalmsången. Bland psalmens många nivåer finns den sociala: att sjunga tillsammans. Det är gemenskapande. Det är motsatsen till vår tids stora epidemi av ensamhet. Den gemensamma sången drar människan in i ett sammanhang som är större än henne själv. Häri har den lutherska kristendomstolkningen ett väsentligt bidrag i kyrkans ekumeniska rikedom.

Om den katolska kyrkan bidrar med sitt fokus på sakramentens heliga handlingar, östkyrkan med sitt framlyftande av bönen manifesterad i rökelsens rörelse upp mot himlen, och den reformerta traditionen med sitt poängterande av helgelsen, så är den lutherska kristendomstolknings stora bidrag musiken och den gemensamma sången.

Den är ett signum för vår kyrkliga tradition. För Martin Luther var musiken, näst efter teologin, det mest värdefulla som människan kunde ägna sig åt. Genom musiken återskapas människan och världen.

Därför är den evangeliska trons liv ett liv i lovsång. Men kyrkans lovsång är inte begränsad till den friska eller lyckliga människans tacksamhet inför Gud. Lovsång är en livshållning och ­attityd som också omfattar gråt och klagan. Kyrkans ­hymner är kanaler även för förtvivlan. Lovsångens motsats är inte jämmer, utan dödens tystnad. Det är mot ensamhet och död som kyrkan sjunger. I ­musiken uppstår livet. Och i livet uppstår musiken.

Jonas Eek,
domprost