Kvinnorna som formade moderniteten

Elin Wägner. Är namnet bekant? Förmodligen.

De som kan sin kvinnohistoria lägger snabbt till personer som Ellen Key, Kerstin Hesselgren och Elise Ottesen-Jensen.

De är förstås fler än så, kvinnorna som sedan länge är beforskade på grund av sin betydelse för det moderna genombrottet i Sverige.

Ändå finns en stor lucka.

Det menar Mia Lövheim och Susanne Wigorts Yngvesson, professorer i religionssociologi respektive etik. Nyligen beviljades de pengar från Vetenskapsrådet för sitt forskningsprojekt Aktörskap och andlighet – kvinnors bidrag till formandet av moderniteten i Sverige.

Så föddes idén

Idén föddes i samband med uppmärksamheten kring Hilma af Klint, där utställningar och film visat hur andlighet och spiritism spelade en viktig roll i kvinnors konst runt förrförra sekelskiftet.

Under samma period fanns en rad tongivande kvinnor som var involverade i Svenska kyrkan och frikyrkan.

– Religionen var drivkraft för många av dem som gav sig in i rösträttsrörelsen, byggde utbildning och startade tidningar. Deras historia har ingen berättat, säger Mia Lövheim.

Det är detta som är luckan. Att kyrkohistorikerna inte skrivit om kvinnorna. Och att de feministiska forskarna inte brytt sig om trons sfär.

Studerat årtal som har symboliskt värde

Idén om ett Sverige som moderniserades och lämnade religionen bakom sig behöver motbilder, menar Mia Lövheim.

– Vi vill visa att fler aktörer spelat tydlig roll. Kan vi inte förstå det kan vi inte förstå den religiösa mångfald vi har i dag. Då hamnar vi i föreställningar om att muslim är detsamma som islamist eller att människor med religiös tro inte kan ha demokratiska värderingar.

Perioden de valt att studera är 1915–1925. Årtalen har symboliskt värde. 1925 hölls det stora ekumeniska mötet i Stockholm. 1915 grundades Sigtunastiftelsen, som är samarbetspartner i Lövheims och Wigorts-Yngvessons projekt. Dels i kraft av sitt arkiv där viktigt källmaterial från kvinnorna finns samlat. Dels ­genom tidskriften Vår Lös­en, som spelar stor roll i sammanhanget.

– Vi började med att läsa alla utgåvor av Vår Lösen från tidsperioden. Det tycks som att det var en fas då tidskriften sökte sin identitet. Min hypotes är att det innebar att det gav ett ökat utrymme för kvinnor, säger Mia Lövheim.

Kvinnor som kämpar med motståndet

Av de uppåt 80 kvinnor som florerar i Vår Lösen har Lövheim och Wigorts Yngvesson valt ut nio. Tillsammans utgjorde de ett livaktigt nätverk. Ur kretsen växer både samhällsengagemang och personlig vänskap. I brev, recensioner, dikter och artiklar märks tidens tema. Det handlar om jämställdhet, individens ställning i relation till familjen. Och – förstås – freden.

En gemensam nämnare är hur kvinnorna kämpar med motståndet de möter på universiteten och i kyrkan.

– De är tydligt att de känner sig marginaliserade. Kvinnorna skriver om hur män föreläser och om hur de inte får vara med.

Men alla är inte feminister.

– För många av dem spelar religionen in här. De brottas med frågan om huruvida män och kvinnor har olika roller. De kan skriva om betydelsen av att kvinnor engagerar sig men samtidigt betona att kvinnorna kommer från hemmets miljö, säger Mia Lövheim.

Det andliga nutidsläget och kyrkan

Spännvidden kring tro och andlighet är stor. Några riktar sig tydligt in mot kyrkan, någon använder Jesus som förebild i det hon skriver. Några har starkt teologiskt fokus. Någon skriver psalmer och dikter med pietistiskt, karismatiskt bildspråk. De är alla uppdaterade på internationell ­religionsdialog.

Ett huvudstråk är idén om det andliga nutidsläget och kyrkan.

– De är tydliga med att Svenska kyrkan inte kan stå vid sidan av samhällsförändringarna utan att den måste vara en drivande kraft för att inte tappa sitt etiska och moraliska värde.

Blev de lyssnade på?

– Vi ser antydningar till debatt och att män ibland tar upp det som de skriver. Det tydligaste exemplet på mottagande är den då mycket omdiskuterade skriften Det andliga nutidsläget och kyrkan, redigerad av bland andra Manfred Björkqvist.

Presenteras i populärvetenskaplig bok

I första delen medverkade enbart män, i del två och tre även kvinnor.

– Debatten handlade om det som männen skrev. Kvinnorna nämns mycket lite i recensionerna. De är till stor del osynliggjorda.

Religion och andlighet som drivkraft spelade roll på ett annat sätt för kvinnorna än för männen, säger Mia Lövheim. De var inte estradörer, de höll inte predikningar eller skrev de mest ­debatterade artiklarna.

Deras betydelse för eftervärlden ligger i deras roll som ”möjliggörare”, menar hon. De bidrog till exempel till reformation av folkskolorna och till att kvinnor kunnat läsa vidare på läroverk. De satt i viktiga styrelser och nämnder.

Mia Lövheims och Susanne ­Wigorts Yngvessons arbete kommer presenteras i form av en populärvetenskaplig bok. Planer finns också på en utställning på Sig­tunastiftelsen i samband med projektets avslutning.

– Förhoppningsvis blir det hösten 2025. Det vore fint om det sammanföll med hundraårs­jubileet av det ekumeniska ­mötet, ­säger Mia Lövheim.