Luthers förklaring av Fader vår är ingen feelgoodreligion

Man kan inte komma ifrån att Martin Luther är en av den kristna traditionens främsta själasörjare och teologer. Allt handlar för honom till sist om människans relation till Gud. Sveriges främste kännare av Martin Luthers verk är för närvarande Carl Axel Aurelius. Han har varit både professor i teologi och biskop. Hans avhandling är spännande. Den handlar om hur Luther beskriver Kyrkan. Aurelius fann att svaret på den frågan finns i Psaltaren. Till den skrev Luther två långa utläggningar.

Nu har Carl Axel Aurelius gett ut en vacker och noggrann översättning av Martin Luthers förklaring till bönen Fader vår. Titeln är Herrens bön. Luther hade dålig erfarenhet av att böner bara bads som en rit. Därför är han angelägen om att hela personligheten kommer med, så att man verkligen väntar sig vad man ber om. Den vissheten kan man bara ha om man ber efter Guds anvisning, och då är bönen Fader vår den viktigaste vägledningen.

Bönen, där hela personlig­heten är med, handlar om mer än att man ska förstå, känna och vilja när man ber. Det handlar också om något djupare. Luther kallar det för grunden, vårt allra innersta, det som personligheten vilar på.

Luthers stora upptäckt i Bibeln är att den har två viktiga saker att säga: Vi vill helst leva utan Gud och vi behöver Gud. Han gav dessa två sidor namnet lag och evangelium. Det märks när Luther till exempel förklarar ­bönen ske din vilja. Den avslöjar att vi egentligen vill driva igenom vår egen vilja, till vår egen olycka.

När man inser det, förstår man hur mycket man behöver be: ”Fader, ske din vilja hos mig!” Den bönen har Gud lovat höra. På ett liknande sätt förklarar Luther hela Bibeln. Gud avslöjar oss, och han öppnar en väg för oss genom Jesus Kristus.

Luthers förklaring av Fader vår är ingen feelgoodreligion. Men den är mycket realistisk och handfast.

Christian Braw