Lydia Wahlström och mäns fostran till fred

Våren 1944 pågick andra världskriget oavbrutet och förintelsen av Europas judar hade nått en ohygglig nivå. Samtidigt anades ett slut på det våld som höll världen i ett järngrepp. Förtvivlan och framtidshopp levde parallellt.

I Sverige gav den nybildade Radikala landsföreningen ut pamfletten Varför önskar jag ett nytt demokratiskt parti? Frihetliga röster som Gillis Hammar och Harald Wigforss tog avstånd från krigs­årens nationsegoism och efterlyste en ny humanistisk samhällsordning.

Historikern, pedagogen och teologen Lydia Wahlström (1869–1954) argumenterade för kvinnors nödvändiga insatser i efterkrigstidens nybygge. I hennes tre sidor korta appell skymtar samtidigt en ny roll för mannen, bortom våldets och krigets mentala logik. Tillspetsat uttryckt kan man säga att Wahlström föreslår en ny manlighet för en ny tid – och för fred.

Redan tidigt hade Lydia Wahlström varnat för mellankrigstidens antisemitism, totalitarism och diktatur i Tyskland, Italien och Sovjetunionen; en oro hon delade med kvinnorna kring tidskriften Tidevarvet. Under fyrtiotalet ingick hon i Tisdagsklubben och andra antinazistiska nätverk. Wahlström diskuterade realpolitik, men hennes egentliga intresse var existentiellt, moraliskt och psykologiskt – och med en skeptisk blick på mannen.

Hennes politiska analyser skar rakt in i det manliga psyket, som när hon konstaterade att samtidens diktaturer var ”fulla av rå och maskulin och barnslig förstörelselusta”. Och 1944 såg hon kriget som ett utflöde av männens inre brist och patologiska behov av spänning: ”Det är [mannens] behov av sensation och stimulans, men också av offer och heroism, som sedan urminnes tider skapa kriget, som ensam kan skaffa glöd och glans, brännande smärta och lyftande lycka åt livet.”

Att Lydia Wahlström skulle komma ut som anti­militarist var inte självklart när hon 1888 skrevs in vid Uppsala universitet. Prästdottern från Västerås gjorde sig snart känd som konservativ statskyrkovän, försvarsvän och sedlighetsivrare. 1898 disputerade hon i historia och tillträdde strax därefter en tjänst som studierektor vid Åhlinska flick­skolan i Stockholm. Jämsides med en drygt trettioårig lärar­gärning och ett stort författarskap var hon en idog folkbildare och en – som det brukar heta – stridbar debattör. Framför allt stod hon i centrum av tidens kvinnliga offentlighet, inte minst genom sitt arbete i rösträttsrörelsen och för kvinnor som präster.   

Från första början ställde Wahlström in sig i en svensk tradition av personlighetstänkare, från ­Geijer till Fogelstadgruppen. I Uppsala lärde hon sig att se staten som en organism och historien som en arena för extraordinära personligheter: Martin Luther, Gustav II Adolf och den beundrade läraren Harald Hjärne.

Med tiden gled hennes politiska sympatier över till en mer liberal – ibland närmast kulturradikal – hållning. Parallellt försköts hennes intresse från historiens stora skeenden till individens själsliga utveckling. Under tjugotalet kom hon att fascineras av psykoanalysens djupdykningar i människans inre.   

I mellankrigstidens hårdnande klimat aktiverade Wahlström sin grundidé om personligheten och lät den bli en uppmaning till kulturkritik och motstånd. Mot samtidens flockmentalitet och lydnadsideal ställde hon individens frihet, klarsyn och civil­kurage. Ingen kan fly sitt personliga ansvar, hur lockande gruppens eller nationens gemenskap än ter sig. Hennes nyväckta intresse för psykologi och psykoanalys innebar inte att hon släppte kravet på nykter eftertanke och integritet. Människan är inte ett offer, vare sig för sitt undermedvetna eller för ­tidens politiska makter.    

Lydia Wahlströms personlighetstänkande var ­totalt. Som kristen kan hon beskrivas som en ­känslosam intellektuell och som aktivist av liberalteologiskt snitt. Hennes teologi hade ett starkt etiskt drag. Guds röst talar till samvetet på det att människan må skärpa sin hörsel och sitt omdöme. Men Gud fordrar inte lydnad. Därför oroades Wahlström av att se mellankrigstidens ”personlighetsskräck”, gruppmentalitet och auktoritära föreställningar få fäste också i kyrkan. 1942 använde hon till och med uttrycket ”nazistisk teologi” om samtidens kyrkliga intresse för ritualism och ”rädsla för det individuella och psykologiska”. Utgångspunkt var ­hennes övertygelse att Gud uppenbarar sig i den enskilda människans inre snarare än i kyrkligt ­ceremoniel och ämbetsteologi.  

För Wahlström var den stora världen en spegel av den lilla, också i politiken. Rädda människor skapar brutala samhällen. Alltså måste den politiska analysen utgå från medborgarnas inre liv. Det gällde även tolkningen av kriget. ”Krig och fred skapas i själarnas innersta, innan de komma ut till slagfälten och rådsborden”, konstaterade hon 1940. Bakom våldets upptrappning såg hon ”själens eviga oro” och ”krampryckningar hos människor, som söka bli kvitt sin ångest och sina mindervärdeskänslor”.

Enligt samma logik spårade Wahlström krigets manlighetsideal till det moderna samhällets arbetsdelning som hade isolerat männen från hemmen och ”faderskapets personliga förpliktelser och lycka”. Till detta kom arbetslivets standardisering och innesittande ”på kontor och ämbetsverk”.  Männen får inte längre utlopp för sin energi i lantbruk och kroppsarbete, varnade Wahlström, utan har förvandlats till ”kuggar i ett stort maskineri, till robotar i flygplan och vapenfabriker, till slavar i kontorsarbetets trampkvarn”.

I Varför önskar jag ett nytt demokratiskt parti? tecknar Wahlström en psykologisk karikatyr av hur kriget kan ge den lille löjlige mannen en förhöjd livsupp­levelse; en chans att fly det moderna livets torftighet, tristess och ”gråa vardag”. På ett existentiellt plan kan hennes beskrivning av mäns oförmåga att stå emot våldets sensationer läsas som skildringen av ett manligt syndafall. Den kuschade figur som trånar efter att gå upp i det militära kollektivet blir en bild av hur män vill låta sig avpersonifieras och uppslukas av gruppens anonymitet. I Wahlströms personlighetsfilosofiska universum framstår männens beredvillighet att underordna sig och lyda som motsatsen till ett ansvarsfullt och autentiskt liv.

Men 1944 var Lydia Wahlström kritisk också till samtidens kvinnor som låtit sig dras in i krigs- och nationsromantiken. Kritisk, eftersom hon menade att kvinnorna inte hade ”samma konstlade stimulansbehov” som männen och därför borde ha vetat bättre.

Generellt tycks Wahlström tycks ha ansett att kvinnors natur och verksamhetsområden gav dem ett bildningsmässigt, känslomässigt och andligt kunskapsprivilegium. Att kvinnors sociala liv stärkte deras naturliga uppmärksamhet på medmänniskans behov. Att erfarenheten av livets gränser gjorde dem öppna för den andliga verkligheten. Och framför allt att moderskapet – med eller utan egna barn – innebar en unik närhet till ”födelsens och dödens mysterier”. Hemmet var platsen, fysiskt och symboliskt, där dessa kvinnliga egenskaper strålade samman och opererade. Eller med andra ord: där personlighetslivets värden övades och utövades.   

Vid seklets början hade rösträttskämpen Wahlström argumenterat för att kvinnors erfarenheter och egenskaper behövdes för det allmänna bästa. 1944 vred hon resonemanget ett varv till. ­Demokrati är inte bara plikten att bidra, utan också rätten att styra. ”Ingenting försvagar ett land så som när större grupper stå utan verkligt inflytande”, skrev Wahlström. ”Ett verkligt folkstyre är otänkbart utan kvinnor i ledningen”.

Kravet på rättvis representation kan ses som en uppdatering av hennes gamla rösträttscredo ”kvinnorna till staten”. 1944 knöt hon an till författaren Pearl Bucks version: ”kvinnan till staten och mannen till hemmet”. Formuleringen ska inte uppfattas som ett byte, försäkrade Wahlström, utan som ”en delning” så att både kvinnor och män kan verka inom båda sfärerna.

Men Bucks utvidgade formel – inklusive mannen till hemmet – låter sig också tolkas som en lösning på mannens specifika problem såsom Wahlström gestaltade det. Om kollektivism och avpersonifiering var mäns frestelse och syndafall, så erbjöd hemmet en moralisk och existentiell räddning. Först när männen förankrats i hemlivet var de rustade att stå emot våldets ­hypermaskulina lockelse. Först när männen mognat som personligheter var de vaccinerade mot krig. 

Lydia Wahlströms tankar om kön och fred hör hemma i 1900-talets stora svenska kvinnorörelser; från 1910-talets internationella kongresser till 1980-talets fredsresa över världens kontinenter. Det speglar samtidigt en utveckling i hennes eget personlighetstänkande. 1944 befann hon sig långt från ungdomens vurm för historiens hjältar.

Genom mellankrigstidens mönstring av totalitarismens manlighetsideal – ”blod och järn” – kom hon att förespråka en människo- och samhällssyn med självkännedom, medkänsla och ömsesidighet som förtecken; en etik som hon själv skulle kalla personlig och som vi i dag kallar relationell.

Lydia Wahlström ogillade begreppet feminism, men 1944 efterlyste hon en genusordning där mäns träning i kvinnors dygder skulle fostra dem och ytterst världen till fred. 

Maria Södling