Med julnattens doft av livets mening går vi in i vardagen

Nu är det snart över för den här gången. Det är inte utan lättnad jag tänker på trettondag jul och denna dags betydelse, som julfirandets slutpunkt. Det är underbart med jul, och nyårsafton går också an, men ingenting går upp emot vardagens återkomst.

Förr i tiden kallades trettondag jul också Farängladagen – man tänkte sig att de hädangångna familjemedlemmarna hade varit tillbaka med familjen och firat jul, och att det nu var dags för dem att återvända till sin änglighet. Åter till vardagen, även i den bemärkelsen.

Så nu är det dags att ta konsekvenserna av löftet och uppdraget som följer efter julnatten: ljusets arbete. Vi får ställa oss i tjänst för ljuset och friden, precis som stjärntydarna gör i bibeltexten. De hade tidigare en betydelsefull position hos Herodes – att förutse framtiden.

Men de lämnar alla privilegier för de har fått känna doften av... något oemotståndligt. Vad är det egentligen de tar med sig från mötet med Jesusbarnet? Och vad är det vi tar med oss från julnatten?

Jag hörde för en tid sedan ett nyhetsinslag på radio om en opinionsundersökning som visar att vi i Sverige inte på mycket länge varit mer pessimistiska än vi är nu. Jag kontaktade företaget, som gjort undersökningen, för att förstå vad det är som gjort svensken så pessimistisk – är det klimatet, ekonomin, kriget i Ukraina, konflikten mellan Israel och Gaza? Vad tynger oss mest? 

De svarade: ”Under tiden vi mätt är det olika dagsaktuella saker som påverkar beroende på nyhetsläge och omvärldshändelser. Det finns dock en underliggande oro som har med klimatet att göra. Samtidigt har flera olika saker staplats på varandra, kriget i Ukraina, oro för ekonomin, jobben och nu kriget i Israel och Gaza /…/ under pandemin fanns förvisso en oro, men samtidigt slöt samhället upp och vi kunde uppleva en ljuspunkt. Vi hade en samhällsgemenskap och vi hade under en kort period borgfred, och partierna lade undan meningskiljaktigheter.” 

Kanske är det därför det under senare tid dykt upp fler och fler beskrivningar (artiklar, poddar, predikningar) av skillnaden mellan optimism och hopp. Jag försöker själv hitta distinktionerna, för att kunna förvalta och förmera hoppet även i tider då jag inte känner mig ett dugg optimistisk.

Så här tänker jag just nu: optimismen räknar ut framtidens möjligheter utifrån sånt om vi redan vet. Vi har ofta en bias här: vi är ofta överoptimistiska kring utloppet av planerade handlingar.

Hopp sträcker sig längre än våra planer, och framför allt kan hoppet uppstå och växa även under synnerligen mörka omständigheter. Hoppet flyr aldrig verkligheten utan ser verkligheten, samtidigt som den ser längre än den. Ända till Gud. Eller, som den tjeckiske statsmannen Vaclav Havel uttryckte det: ”Hopp är inte en övertygelse om att något kommer att gå bra, utan en förvissning om att något är meningsfullt, oavsett vad som sker."

Jag föreställer mig att det var något av detta, som stjärntydarna erfor den där natten. Ett skifte från kontroll till livsmening. Från beräkningar till hopp. Från astrologin till Gud. De måste ha känt sig lite vilsna och nakna när de vänt sig bort från sin ursprungliga identitet och sitt uppdrag, men vad gör det när man fått känna doften av livets mening?

Det är vad vi impregneras av i julnatten, och det är med detta vi går in i vardagen. Julfirandet är slut. Nu går vi ut och värnar det levande, det ömtåliga och det gudomliga i människan.

”Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig. Jorden är höljd i mörker, töcken omger folken, men över dig skall Herren stråla, över dig skall hans härlighet visa sig.”.

Camilla Lif