Ordets resa där Johannes teologi kom att formas

Eftersom det var sommar och semestertid kom Stig och hämtade upp mig i mina föräldrars hus i Roslagen, där jag brukade tillbringa min ledighet. Han bodde själv i närheten, så mötesplatsen var given. Han kom tidigt om morgonen. Det var redan mycket varmt. Värmen skulle faktiskt komma att prägla vår resa, i både inre och yttre bemärkelse. Jag kanske var lite rädd för Stig, eller han var en person som du förväntades ha respekt för, utan att egent­ligen veta varför. Som barn var detta väldigt tydligt. Han var en man, gift med min mormors bästa ­väninna, som kom och gick som han ville. Han hade viktiga uppdrag, både för den lokala kåren av ­Frälsningsarmén och för det som då hette Slaviska missionen (nuvarande Ljus i öster). Det var tunga uppdrag, som krävde mycket.

På läktaren i Templet hade han lådor med pyttesmå biblar på ryska och andra slaviska språk samt rumänska. Där gick han runt och sysslade, alltid liksom redan gammal och trött. Bara när han på ­fritiden var ansvarig ledare på scoutlägren lyste han upp. Stig var en äventyrare, oavsett om det gällde att klättra runt bland klipporna på någon skärgårdsö, eller att resa in bakom Järnridån för att låta Guds ord spridas i en specialbyggd Toyota ­Hiace.

Vi körde söderut genom Sverige. Det var jag som körde hela resan under den vecka vi var borta. I vår lilla konvoj var det en bil till, i den färdades ytter­ligare en man och två kvinnor, som också deltagit i resorna på 80-talet. Vi stannade en gång och åt på en vägkrog någonstans nere i Småland.

I kvällningen kom vi fram till Ystad, varifrån vi skulle ta färjan till Swinoujscie i Polen. Jag minns hettan i färjekön som kompakt. Jag insåg att jag var en del av ett sammanhang, en grupp, som inte klagade, som uthärdade. Vi satt där i våra två bilar, under tystnad. Vi iakttog platsen och de människor som vartefter anslöt sig till kön, reste sig från sina bilar för att sträcka på benen.

Jag minns att jag längtade efter någon att skriva ett meddelande till, någon där hemma. Att det skulle finnas någon som undrade hur jag hade det. Efter ett antal timmar körde vi på färjan och uppsökte vår hytt, som saknade fönster. De flesta andra resenärerna var lastbilschaufförer.

Det kändes märkligt att dela rum med Stig, en person som jag känt hela mitt liv, men som först nu på ålderns höst liksom föll på plats för mig. Mannen som tagit mig med i sin Toyotabuss för att hugga julgranar i skogen och som tillsammans med sin fru och deras barn var en självklar del av alla sammankomster hos mormor; det var samma man som nu sov i den andra sängen, som jag låg vaken och hörde snarka medan färjemotorerna fick rummet att skälva. Att inte heller se ljuset skapade en stark känsla av overklighet.

Tidigt om morgonen kom vi fram till Swinoujscie. Hettan var om möjligt ännu mer kompakt, luften helt stillastående. Längs landsvägen från färjeläget stod prostituerade, en kvinna på varje parkeringsficka. Några hade ett parasoll mot solen, några hade tur och hade ett träd som erbjöd skugga. Vi passerade bara förbi, men hur många män har inte stannat, även män som befunnit sig på föregivet goda resor som vi. Kontrasten mellan vår fördjupningsresa och de här kvinnornas vardag; dessa kvinnor utan ansikten, avhumaniserade av män tillika ansiktslösa. Hur förblir vi Guds avbild om vi saknar ansikten?

Längs vägen storkar som byggt bon på skorstenar och uppe i elstolparna. Madonnor i vägkorsningarna. Små byggnader som blivit kvar sedan andra världskriget, skotthålen som ännu öppna sår. Hur lång tid måste gå, innan såren läks? Vissa sår läker aldrig, vad vi än säger till sorgehusen.

Vi körde söderut mot Poznan där vi skulle möta Magda på torget i Gamla stan. Hon var ­påfallande ung och jag insåg att hon måste ha varit barn på den tiden som Stigs resor ägde rum. Hon berättade att Gamla stan förstördes helt under kriget, men att varje hus byggts upp igen. Hon tog med oss ut till en förstad där hon bodde med sin familj.

Vid middagsbordet kretsade samtalet mest kring de protestantiskas situation i det katolska Polen, där kyrkan ändå tolererades under kommunismen. Vid den här tiden var jag intresserad av den ortodoxa kyrkans betoning av mystik, som jag upplevde öppnade för en mer poetisk förståelse av gudshändelsen, men när jag försökte sätta ord på detta möttes jag bara av tystnad, innan samtalet återupptogs.

I min naivitet hade jag ännu inte upptäckt de ofta vattentäta skotten och konflikterna. Jag hade väntat mig spännande berättelser från det förflutna. Men det enda som kom fram var en anekdot kring en överlämning av smugglat material på en rastplats. Någon hade angett att överlämningen skulle ske, vilket de lokala mottagarna fått reda på. Stig och hans medresenär stod och väntade, men ingen kom.

Det här var långt före mobiltelefonernas tid. Timmarna gick och de började ana oråd och bestämde sig för att gräva ner biblarna i skogen. Och precis när de var klara kom polisen för att arrestera dem. Polisen hittade inget och de släpptes fria. Nästa natt möttes man igen på samma ställe och grävde upp böckerna. Som i en roman av Graham Greene ­eller John le Carré, som en svartvit film där strålkastare sveper över stressade ansikten och anonyma militärpoliser samtidigt är hårda och lite lagom dumma.

Stig och jag sov i ett tonårsrum som tillhörde en av Magdas söner. Det var varmt och vi luktade illa. Vi bad tillsammans. På natten kunde jag inte sova, låg och lyssnade på de samtidigt främmande och välbekanta ljuden från gatan, ett avlägset mummel från någonstans i huset som jag föreställde mig var Magda och hennes barn och dörrar som stängdes och vatten som spolade. Min längtan att det skulle finnas någon där hemma att skriva till kom tillbaka.

I gryningen smög jag upp. Jag gick ut på den lilla verandan. Doften av träd och redan varm asfalt. På trappan satt Magda, likadant klädd som dagen innan. Hon drack kaffe och rökte. Jag slog mig ner hos henne. Vi drack kaffe och rökte tillsammans under tystnad. Jag förlorade kontakten med Magda kort efter resan, men jag minns hennes melankoli och en påtaglig känsla av att vi var ganska lika varandra, idealister som livets brutala konkretion väckt från drömmen om en bättre värld.

Kvällen innan vi skulle fortsätta till Warszawa tog Magda med oss till en lovsångsgudstjänst. Framme vid altaret stod en grupp musiker uppställda och bakom dem var en stor duk där texten projicerades. Vi satte oss längst bak och jag tittade på Stig och de andra, hur skeptiska de verkade till detta känslosamma uttryck.

Jag mindes strängheten i Templet, där jag vid några tillfällen bevittnat hur mamma och mormor gick på knä fram till botbänken och bekände synder de inte hade begått. Även min moster, kort före sitt självmord. Igen dessa paradoxer, hur det stora sociala patoset inte kom de egna till del, det föreföll så bittert och människofientligt. Jag har aldrig förstått fientlighetens lockelse, det har alltid tyckts mig som att livet är för kort, vår stund på jorden. Det har alltid tyckts mig vara ett sådant oerhört slöseri med det vackraste vi har, nämligen varandra, Guds avbild.

I brustenheten och bräckligheten skrev jag på en rastplats nära floden Wisla ner en bön som har följt med sedan dess: Gud, tack för att du inger mig styrka och mod, viljan att söka förlåtelse och försoning samt förmågan att aldrig sluta älska igen trots besvikelser. Gud, tack för att du tar mina händer och leder mig till vardagens oaser där jag får vila, näring och trygghet. Gud, tack för att du aldrig slutar tro på mig hur vilse jag än går.

Mitt lokalsinne tog vår lilla konvoj genom den stora staden Warsawa till en förstad där vi skulle bo på ett vandrarhem inhyst i ett före detta mentalsjukhus beläget i en vacker park. Temperaturen hade stigit ytterligare ju längre söderut vi kom och när vi skulle promenera en bit för att hitta ett ställe att äta på började Stig att vackla. Han sjönk ihop på trottoaren med ryggen mot en mur. Vattnet i vattenflaskan rann ljummet över hans skjortbröst när han försökte dricka. Det ljust blå tyget blev mörkare.

Ingen av oss kom på tanken att tillkalla hjälp, vi stod helt enkelt och väntade, och efter en stund reste han sig igen. Det var så det var, det var som ett krig eller som i Stephen Kings dystopiska framtidsskildring Maratonmarschen. På restaurangen lät jag de andras samtal flyta bort och jag såg ut genom fönstret och igen undrade jag vart jag egentligen var på väg. Vilket var mitt till, och vilket var mitt ifrån?

Nästa morgon kom en medelålders kvinna vid namn Lydia och mötte oss vid vandrarhemmet. Hon gav oss biljetter till spårvagnen och en karta. Hon hade organiserat vår vistelse in i minsta detalj och gick noggrant igenom schemat. Vi bad tillsammans i det torra gräset.

Mitt i den oändliga långsamheten anades till sist en rytm. Vi tog oss från plats till plats, minnesmärken över stupade, förintade och förföljda. På söndagen tog Lydia oss till en mässa i en katolsk katedral. Jag minns att vi blev tillsagda att vi inte fick delta i nattvardsmåltiden; jag minns att jag inte dessförinnan reflekterat över denna i mina ögon exkluderande vana.

Det här var långt innan jag kände min kallelse till präst och även om min tro alltid funnits med mig var jag på många sätt fortfarande en sökare. Precis som flera andra händelser under resan kom erfarenheten från mässan att bidra till hur min teologi kommit att forma sig, hur starkt jag tar avstånd från alla former av elitism och chauvinism. Varför pluralismen är min identitet.

Efter mässan skulle vi träffa en av prästerna. Det var en äldre man och mötet med honom var höjdpunkten på resan eftersom han varit drivande under 80-talet när det gällde den motståndsrörelse som, om än katolsk, hjälpte de protestantiska bibelsmugglarna med den transit de behövde.

Vi väntade länge i en park som låg i anslutning till katedralen. När det ljumma regnet kom tog vi skydd under en platan. Lydia försvann då och då iväg, som vi gissade för att se om prästen var redo att ta emot oss.

Efter en dryg timme ledde hon oss slutligen till hans arbetsrum. Han satt bakom skrivbordet. Stig och Lydia fick sätta sig i varsin besöksstol medan vi andra förblev stående i bakgrunden. Samtalet inleddes med artighetsfraser. Stig tackade för mässan och gästfriheten. Prästen frågade om vår resa.

Till sist frågade han om vårt ärende och Stig berättade om deras tidigare möten. Han blev oväntat rörd när han berättade, som hade dessa händelser långt tillbaka i tiden plötsligt framträtt för honom på ett nytt och förklarat sätt. De andra följde med i hans känslosamma uttryck och Lydia började be tyst för sig själv, en bön i tacksamhet.

Men jag såg på den gamle mannen bakom skrivbordet att han inte mindes varken händelserna eller Stig. Han mindes så klart motståndsrörelsen, men han såg på Stig som på en främmande, äldre och något förvirrad person. Undan för undan dog därför berättelsen ut. Stig tystnade. Hade det varit i en film eller en roman hade det enda som hördes i rummet varit ett väggur, men eftersom detta var verkligheten hördes i stället en radio från ett angränsande rum. Och regnet. Och det öppna fönstret mot den fortfarande kompakt varma och stillastående luften.

Lydia bjöd på söndagslunch hemma hos sig i en av de yttersta förstäderna. Hon hade lagat en traditionell rätt som inte smakade någonting. De andra försökte upprätthålla ett samtal, men Stig sa ingenting.

På kvällen packade vi våra saker och nästa morgon körde vi hemåt, samma väg vi kommit. På färjan på natten låg jag vaken. Jag såg på Stig som också låg vaken i den andra bädden. Jag ville fråga, men visste inte hur jag skulle formulera mig. Han var inte en person man frågade saker. Han hade suttit i fängelse, lämnat fru och barn hemma för att följa sin religiösa övertygelse att Ordet skulle fram; han hade tillbringat en ansenlig del av sitt vuxna liv på vägarna som ett slags pilgrim eller Guds vagabond. För många var han en levande legend. Men sam­tidigt fanns andra som inte mindes honom.

Och jag tänkte på hur det är så livet är, och att man aldrig själv får bestämma av vem eller vilka man ska bli ihågkommen, eller för vad. Likafullt menar jag att det är avgörande att ställa sig den frågan: för vad vill du bli ihågkommen?

Johannes Svanerud