Palmsöndagen öppnar för fredens väg som vi måste vandra

Kapellet på Norrtäljeanstalten är ett rum för bön. Bakom lås och bom finns ett frihetens rum. Imamen visar var riktningen mot Kaba i Mecka ligger genom att peka på en av kapellets väggar.

Prästen, pastorn och diakonen berättar att en konfirmandgrupp bildats. Det var en intagen som tog initiativ till gruppen eftersom det aldrig hade blivit av i fjortonårsåldern. Det var inte för sent. Nav, nämnden för andlig vård, såg till att säkerheten och möjligheten gick hand i hand. Konfirmandgruppen skulle läsa några kapitel ur Lukasevangeliet. Hur många kapitel var det nu man skulle läsa, undrade någon, som redan hade läst ut hela evangeliet. Han var osäker, hade han gjort fel? Läst för mycket? Prästen log och skakade på huvudet, det löser sig.

Kapellet är ett av de vackraste kapell jag någonsin befunnit mig i och firat nattvard i. Herrens bön hörs tydligt där… och förlåt mig mina skulder… Fängelse­chefen berättar att kriminalvården är en fråga om vård – med fokus på ”bättre ut” efter avslutat straff och att andlig vård och vägledning hör samman med en holistisk människosyn och således en viktig komponent för önskat resultat.

Jag tänker på Jesus från Nasaret i Galileen som blev dömd till döden genom korsfästelse och att han var en förespråkare av icke-våld. Det kan många vara, i teorin. I praktiken kan det vara svårare. Fred hör samman med inre frid och med vardagliga medvetna val i omsorgens och icke-våldets riktning.

Jesus tycks ha klarat av det där, men inte utan att visa ilska. Han blev också arg och välte bord. Ilska kan vara en väg till fred, eftersom fred inte är detsamma som undflyende konflikträdsla. Vapenlös, på en lånad åsna red han in i staden. Han var en fredsfurste, så berättades det om honom redan före hans födelse. Han levde ett liv som provocerade och hotade den romerska ockupationsmakten som hade vapen.

Vem var det egentligen som bestämde? Vem var kung? Via Dolorosa blev ett faktum, lidandet och döden likaså. Men sen hände det något. Jesus kom ”bättre ut” – det fanns en öppning, en ny chans, det blev aldrig för sent, inte för Gud.

Nu dämpar ekumeniska följeslagare i Palestina och Israel våld med sin närvaro och genom just icke-våld. De bevittnar och sprider kunskap om vad som händer. Jesus grät över Jerusalem, det får vi också göra. Det är fruktansvärt det som händer i Palestina och Israel, Ukraina och i många andra delar av världen just nu.

Samtidigt, på palmsöndagen, när imperfekt blir presens och framtiden ett bibelblad, rider Jesus in på en åsna och människor jublar. Nu kommer han, ödmjuk, i Herrens namn och med honom kommer löftet och hoppet om fred. Inte bara där, utan också här. I mitt hjärta, i mitt samhälle, i min församlings olika skolor, sjukhus, fängelse, butiker och gator.

Fred bland människor. Fred i människor. Palmsöndagen öppnar för fredens väg.

Med nödvändighet behöver vi vandra fredens väg, om vi vill kalla oss kristna och gå i Jesu fotspår. Men det är inte lätt, det är förstås enklare sagt än gjort. Tack Gud, att du bereder väg och inte rider på höga hästar. En psalm som gjorde ett starkt intryck på mig under min konfirmandtid är psalm 38, med text av Olov Hartman. Citerar här vers ett:

För att du inte tog det gudomliga dig till en krona, för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är.  

Så det är en glädjens dag och den sista veckan i fastan inleds. Jag tänker på Jesus som red på en åsna för andra gången (första gången låg han i Marias mage), stillheten i kapellet på Norrtäljeanstalten, på människor som bor i hem som blev ett fängelse och på dem som fångna i sina egna värkande kroppar och själar och på vers tre i psalm 38:

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.

Hosianna!