Så blir den andre något vi vill och kan lära känna

På Sverigedemokraternas partidagar för ett par veckor sedan uttryckte partiledaren Jimmie Åkesson mycket oroande tankar om ett framtida svenskt samhälle där övervakning och indragna grundlagsskyddade rättigheter för minoriteter samt starkt auktoritära och rent antidemokratiska tendenser uttrycktes.

Inget nytt under solen, med andra ord. Varken i Sverigedemokraternas retorik eller i hur världen har sin gång. Men det hade kunnat vara annorlunda. Åkessons argumentation är direkt farlig, och dess politiska konsekvenser rent av förödande för många människor i vårt land.

Men bortsett från det politiska finns det också en religiös, eller andlig, fara för oss alla, till och med för honom själv i det tankesätt som ligger bakom hans uttalanden.

I alla fall om man ska tro den judiske religionsfilosofen Martin Buber som 1923, alltså för hundra år sedan i år, utkom med en bok som har blivit en av vår tids stora klassiker: Jag och Du. Boken gavs ut i en orolig tid i Tyskland som under Weimarrepubliken, efter första världskrigets slut, präglades av hög arbetslöshet, stora sociala oroligheter samt en hyperinflation som aldrig tidigare skådats.

I en sådan tid, när motsättningarna ökar, är det allt viktigare med hur vi ser på varandra som medmänniskor – och som andliga varelser, menar Buber.

Martin Buber föddes som Mordechai Buber i Wien år 1878 och avled 1965 i Jerusalem. Förutom att ha studerat och forskat på den judiska traditionens texter har han även influerats av filosofer som Kant, Kierkegaard och Nietzsche och det är i denna tudelade ådra han skriver sin bok.

I Jag och Du skriver han fram två vägar som människan kan följa i hur hon ska leva sitt liv. En väg som öppnar upp och en väg som stänger till. ”Världen är tvåfaldig för människan alltefter hennes tvåfaldiga hållning”, skriver han i inledningen av boken och menar att varje människa ställer sig i relation till världen på två olika sätt och att den relation vi väljer inte bara kommer att påverka dom vi möter, utan även oss själva och våra liv. 

Det synsätt som Jimmie Åkessons retorik står för kallar Buber för ”Jag – Det”. I detta synsätt ser vi på andra människor, och världen i stort, som något som är utanför vår relationella sfär. Något vi kan använda oss av, utnyttja, eller distansera oss ifrån. Jag tror vi kan känna igen principen i hur vi har sett på världen och dess resurser under modernismen.

Vi har lagt världen under våra fötter och gjort den allt mer tillgänglig för vår hand att gripa efter. Världen, naturen och miljön har blivit ett ”Det”. Något som vi kan använda för våra egna syften, vilket förstås också urholkat naturen och skapat den klimatkris vi står inför i dag.

På samma sätt ser vi enligt detta synsätt på den andre, vår medmänniska. Är hon nyttig? Bidrar hen till samhället? Gör han något som vi kan tjäna på och som utökar vår livssfär? Det är ett väldigt krasst och farligt sätt att se på människan. Framför allt skapar det misstänksamhet och rädsla, eftersom vi också antar att den andre ser på oss med samma ögon.

I det andra synsättet, som Buber kallar för ”Jag – Du” ställer vi oss i stället i relation till den andre. Vi ”tvingas” öppna upp oss och möta den andre som en medmänniska. Så blir den andre något vi kan lära känna och de där dolda sidorna – som ju finns i varje människa – blir inte skrämmande utan intressanta.

Den andre är inte längre ett medel för våra mål utan blir plötsligt en annan levande människa som vi inte längre kan, eller vill, distansera oss ifrån.

Faran med det första synsättet, förutom det fruktansvärda i att det nedvärderar och avhumaniserar grupper av människor, är att det också speglas tillbaka på oss själva. Bubers tankar mynnar nämligen ut i att vi i grunden påverkas av det sätt vi förhåller oss till världen på.

Och det är väl just på detta sätt, under denna blick, som vi i mångt och mycket lever våra liv när vi under moderniteten börjat se även oss själva som ett ”Det”. Vi är något som kan förbättras, något som kan leverera, något som kan bidra. Vi har blivit mindre mål och mera medel, så att säga.

Vi lever rätt, vi tränar rätt, äter rätt, sover på rätt sätt och ser till att våra batterier är laddade inför morgondagen. Det robotiserade språket har letat sig in i vår själ när vi ser på oss själva som en resurs. Eller ett ”Det” som Martin Buber skulle säga. 

När Jimmie Åkesson så tydligt pekar ut den muslimska minoriteten som ett ”Det” och som det främmande elementet som hotar samhället, är det i själva verket just detta utpekande som hotar samhället i grunden enligt Bubers tankar. Det farliga är tankesättet att världen och människan är resurser. Att ”de andra” i förlängningen blir ett hot mot samhället eller ett medel för ett mål, i stället för mål i sig själva.

Samtidigt: när jag nu så tydligt pekar ut Jimmie Åkesson riskerar jag att själv göra honom till ett ”Det”, till en svartvit och tvådimensionell karaktär som står i vägen för samhällets goda. Det är lätt att falla ner i syndabockstänkandets dike. Det är en svår väg den som Buber föreslår, den väg som öppnar upp för relationen. Och vi får hjälpas åt att vandra den.

Religionernas väsen har alltid varit att öppna upp människan för relationen, både till sin medmänniska och till världen i stort. Gud är ju ett namn för just en sådan relation som överskrider vårt rationella tänkande och som är världens grund ända sedan tidernas begynnelse.

Därför är det, i mina ögon, extra sorgligt att det är en religiös grupp som nu dras över en kam och som står i skottlinjen för denna farliga retorik. En religiös grupp som är en del av den stora rörelse som försöker skapa ett ”Du” i världen. Som försöker skapa en levande värld som är värd att utforskas.

En värld där du och jag får leva.