Tid som behöver mer av ljus och Jesus och mindre av mörker

Han har stått där och väntat i templet hela sitt liv, Symeon. Men Gud har hört honom (namnet Symeon betyder just ”Gud har hört”), och Symeon får på så sätt bli en länk mellan det gamla och det nya. Den gamle Symeon representerar på så sätt det gamla förbundet, och det unga Jesusbarnet det nya förbundet. Det är ingen motsättning mellan dem, det är bara två olika frälsningsvägar som visar på ett och samma ljus.

Kommande söndag kallas för kyndelsmässodagen, efter det gamla svenska ordet för ljus, ”kyndel” (ordet kyndel finns för övrigt fortfarande kvar i annan form i det gamla ordet för ljusstake, ”kandel-aber”). Förr i tiden var just denna söndag en söndag då man invigde och välsignade ljus. Detta eftersom Symeon i evangelietexten talar om ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”. 

Tanken var att dessa ljus sedan kunde skydda mot ondska, mörker och sjukdom. Kyndelsmäss är med andra ord en högtid som handlar om ljuset, 

Jesus Kristus, och därmed också om hopp i en mörk tid. ”Gud är ljus, inget mörker finns i honom” som det sägs i söndagens episteltext. Gud vill oss väl.

Ord att påminna sig, inte minst i vår tid, som blivit galen på ett sätt som få av oss kunde ana ens bara för några år sedan. Krig, klimatkollaps, kaos. Vi lever i en tid som behöver mer av ljus och mindre av mörker. Vi lever i en tid som behöver mer av Jesus.

En av dem som inte var rädd för att beskriva ondskan och mörkret, men heller inte var rädd för att beskriva ljuset, var författaren JRR Tolkien.

Det är i år 70 år sedan den första boken i trilogin om Härskarringen kom ut, Sagan om ringen, och böckerna är väl värda att damma av.

Tolkien var en mästare på att ta ondskan och tillvarons mörkare sidor på allvar, samtidigt som ljuset och hoppet hela tiden finns där. 
Tolkien visste nämligen vad han talade om när han beskrev ondskan, mörkret och vederstyggligheterna – och hoppet. Han hade ju själv med nöd och näppe överlevt slagfälten i första världskriget. Faktum är att alla hans barndomsvänner, med undantag för en person, dog i skyttegravarna. Därefter var hans egen son med i andra världskriget. 

Men i motsats till många av sina generationskamrater så förlorade Tolkien aldrig sin kristna tro och tron på ljusets möjlighet att övervinna mörkret och ondskan. Nej, han återvände hela tiden till den Guds försyn, det Guds ljus, som bär oss i dopet. Den Gud som lovat att alltid vara med oss, oavsett vad som händer. 

Detta är för övrigt en nyckel till förståelsen av Sagan om Ringen, att den handlar om den Guds försyn, det Guds ljus, som finns där och som bär oss även när det verkar som att inget hopp alls finns kvar och mörkret omsluter oss på alla sidor. Gud finns där, hoppet finns där, trots allt. Som det sägs i en av bokens dialoger:

”Men var skall jag finna mitt mod?” sa Frodo. ”Mod är vad jag mer än allt behöver”. ”Mod kan man finna på de mest osannolika ställen”, sa Gildor. ”Låt inte hoppet överge dig!”   

Symeon är i en liknande situation. Han har erfarit hur landet han bor i har ockuperats av romarna; det är på många sätt mörka och brutala tider. Men ändå har han hela tiden hoppats, vetat att ljuset finns där, uppenbarelsens ljus. 

Ett ljus som det är väl värt att vänta på.

Eller för att säga det med Vidstige i Sagan om ringen: 

”Hoppet är inte ute” sa han. ”Du är inte ensam”.

Sören Dalevi