Uppmaning och utmaning till kyrkan och akademin

Liturgiforskning har traditionellt fokuserat på “det som sker i koret”: genom historiskt studium av gudstjänstordningar och texter, eller genom att rikta ljuskäglan mot liturgen eller predikanten. De senaste decennierna har en tydlig rörelse mot ett perspektivskifte visat sig inom det som övergripande kallas praktisk teologi, och som innefattar forskning inom till exempel liturgi, homiletik, spiritualitet och ecklesiologi.

Det har resulterat i flera studier som fokuserat till exempel på den gudstjänstfirande församlingen som gemenskap, på upplevelsen av delaktighet i en gudstjänst och relationen mellan liturgi och ecklesiologi.

I sin nyspikade avhandling Kyrkbänksteologi - en studie av gudstjänstfirares liturgiska praktikers teologi vill Elin Lockneus dra detta skifte till sin spets och zooma in gudstjänstfiraren som liturgisk aktör.

Hon undersöker vad gudstjänstfirare ägnar sig åt när de firar gudstjänst och vad dessa praktiker kan sägas ge uttryck för teologiskt – det Lockneus kallar kyrkbänksteologi. Avhandlingen är ett viktigt och välkommet bidrag i spänningsfältet mellan kyrka och akademi. 

Genom deltagandeobservation och intervjuer med gudstjänstfirare insamlar Lockneus sitt material i två församlingar, i Svenska kyrkan och i Equmeniakyrkan. Med hjälp av ett praktikteoretiskt resonemang sätter Lockneus samman en verktygslåda med analysinstrument: först sammanställs sju kännetecken för vad som definierar en liturgisk praktik, vilket resulterar i elva liturgiska praktiker i det undersökta materialet.

Praktikerna benämns med enkla infinitivformer av aktiva verb: att sitta, att lyssna, att ta emot, att ge, att gemenskapa, att samlas, att be, att stå upp, att sjunga psalm, att läsa Bibeln, att bekänna. Detta ger naturligtvis ingen slutgiltig lista över liturgiska praktiker, men är de praktiker som blivit igenkännbara i materialet.

Lockneus beskriver tre teologiska teorier som används som analysenheter för att svara på frågan hur teologi framträder (i de liturgiska praktikerna): teologi som kroppsligt kunnande, teologi som konversation och stämsång och teologi som visdom. Teorierna används i var sitt analysavsnitt för att ge en mer fullödig bild dels av vad teologi är och dels för att fånga upp så många aspekter av teologin hos de liturgiska praktikerna som möjligt. 

Forskning inom praktisk teologi har, namnet till trots, en tyngdpunkt i teoretiska resonemang. Det teoretiska ramverket gör det möjligt för forskaren att sätta undersökningsmaterialet i relation till ett forskningssammanhang. Praktisk teologi är ett forskningsfält i stark utveckling och då är det teoretiska ramverket avgörande för både forskningens transparens och läsarens förståelse.

Studien har en explorativ ansats som innebär att forskaren utvecklar och anpassar metod och teori efter materialet. “Genom att ta vara på olika teorier om praktiker är det möjligt att göra oväntade och viktiga upptäckter i fältstudiematerialet . Dock kräver det mycket av forskaren med en sådan ansats, att ständigt reflektera över hennes egen inverkan på materialet, analysverktygen och därmed också forskningens resultat.

Det lyckas Lockneus väl med, som forskare lyfter hon sig då och då över texten och reflekterar över sin påverkan i till exempel intervjusituationer eller genom att hennes uppgift är att beskriva det som inte går att beskriva – människors relation till Gud. Särskilt i det avslutande kapitlet skriver hon fram denna reflexivitet på ett mycket fint sätt.

Resultatet då? Ja, uppgiften Lockneus tagit sig an är ju inte endast att beskriva vilka liturgiska praktiker som kan återfinnas bland gudstjänstfirare, utan också vad dessa praktiker kan sägas ge uttryck för teologiskt. Hon visar att teologi inkarneras i gudstjänstfiraren när hon utövar de liturgiska praktikerna, och att teologi också traderas från en gudstjänstfirare till en annan genom praktiker. Forskningen visar också att gudstjänstfirarna “erfar teologi” när de utövar de liturgiska praktikerna, alltså tolkar och omsätter i egen erfarenhet.

Lockneus skriver fram hur gudstjänstfiraren och liturgen står i ömsesidigt beroende av varandra, att gudstjänstfiraren är det i sin egen rätt och därmed medskapare i gudstjänsten – utan att för den skull behöva ges en uppgift liturgiskt.

Hon skriver: “Att vara gudstjänstfirare är att tradera liturgiska praktiker med rötter i den tidiga kyrkan. Detta traderande genom historien gör människor till gudstjänstfirare. Därför är det relevant att föra samtal om hur liturger kan främja och stötta liturgiska praktiker, och därigenom levandegöra gudstjänstlivets teologi”

Det är en viktig uppmaning och utmaning till både kyrka och akademi – och jag ser fram emot fortsättningen.

Judith Fagrell