Krönika: För vem sjunger man Jesus för världen givit sitt liv?

Jag läser Fredrik Santells gedigna studie av Svenska kyrkans utlandsförsamlingar (Kyrka och diplomati, Artos 2023) och förflyttas några år tillbaka i tiden. Inte hundra, vilket är den tidsperiod Santell studerar, utan till hösten 2016 och det som hände sen. Inte heller med Santells vida perspektiv utan med mitt eget högst begränsade. Men ändå.

Det blåste kalla vindar från höger den hösten. Jag fick min beskärda del av otrevliga sms och ­högljudda rop om svensk kristendom, pk-kyrka och att bevara Svenska kyrkan svensk. Det var hårda ord men så sorgligt färglöst och försnävat. Obegåvat, skulle min mamma sagt.

För min sinnesfrid nynnade jag Jesus för världen givit sitt liv på mina promenader. Som en påminnelse om att kristen tro alltid handlar om mer än mig och mitt och att försoningen gäller hela skapelsen och alla människor.

Ett halvår senare blev jag kyrkoherde på ­Costa Blanca i Spanien och mötte svenskarnas kyrka i verkligheten. En härligt brokig och stor skara som möttes i ett annat land för att fira gudstjänst, äta våfflor och knyta kontakt. De kom från alla möjliga samfund eller inget alls och representerade höger och vänster på alla skalor.

Det gemensamma var att de talade svenska. Det var högt i tak, livliga samtal och ofta sjöng vi om hur Jesus för världen givit sitt liv.

Det var fina år som hjälpte mig att hitta tillbaka till det jag vill och är bra på. Det var mycket glädje och gemenskap och la Iglesia Sueca var ett nav för de tusentals svenskar som bodde där heltid eller deltid. Vi erbjöd kurser i spanska, firade alla fiestor vi kunde och uttryckte tacksamhet över att vara väl mottagna i ett annat land.

I sin bok beskriver Santell hur svenskhetens ­bevarande i utlandet var en viktig och av staten formulerad drivkraft i bildandet av utlandsförsamlingar för 100 år sedan. Så är det inte längre, det är väl snarare så att utlandsförsamlingarna uppmuntrar sina medlemmar att anpassa sig till det land det land de är gäster i.

Men ändå. Det ska helst vara svensk rörmokare, svensk korv och svensk taxi. Precis som det var svenskt trä och svenskt byggmaterial som skeppades till de kyrkor som byggdes på 1900-talet. Det är förståeligt men Skuts utmaning, åtminstone på de platser jag varit, är fortfarande att vara kyrka i en kontext där det svenska definierar identiteten. Att balansera den viktiga hemkänslan med den lika viktiga öppenheten och ödmjukheten för andra kulturer, kyrkor och traditioner.

Fredrik Santells studie står stadigt på kyrkohistorisk grund. Men, som god kyrkohistoria är blicken inte bara vänd bakåt utan även framåt. Vi kan känna igen frågeställningar om prästroll och församlingsliv som lika aktuella i dag.

Det finns många trådar att spinna vidare på, men jag fastnar framför allt för detta med svenskhetens bevarande. Ger en ökande nationalism i dag ny vind i seglen åt sådana tankar? En sak är att bevara det svenska på en spansk turistort. En annan att slå vakt om en blågul kyrka där det svenska förväntas ha företräde framför det som kan tyckas främmande och ovant.

Jag lägger undan boken och tänker att jag kanske överdriver. Men om inte, vad får vi då för kyrka? Och för vem sjunger man Jesus för världen givit sitt liv?

Gunnar Sjöberg