Vi formas av mormor och Disney

VEM? Mormor, farfar, söndagskolefröken

Bildning är rötter och historia. Någon måste förmedla arvet. Far- och morföräldrar är personliga länkar till det förflutna och ofta de som öppnar första dörren till bildningens arkiv.

Vi talar om den traderade bildningen. Kunskapen som får sin kraft genom mun till mun-metoden och genom att bäras fram av släktens band och nära relationer.

Den traderade bildningen kan vara praktisk. Tekniker från vardag och yrkesliv med koppling till tidigare epoker förs vidare med handens hjälp och skapar kroppsminnen för livet.

Att få lära sig virka, baka eller snickra blir en del av barnets berättelse om varifrån jag kommer och skapar förståelse för andra livsvillkor.

Den traderade bildningen kan också handla om kulturella och existentiella föreställningar. Dit hör religionen.

Många människor hänvisar till att de fått sin känsla för tro från någon i den äldre generationen: ”Mamma och pappa var inte religiösa men mormor var det”. Därför har man en sympatisk grundinställning inför tanken att det kan finnas något större att tro på.

VEM? Kursaren, skräddarmästaren, seminarieledaren

Utbildningsval handlar lika mycket om vem som om vad jag vill bli. Det är i gemenskapen med andra jag hittar motivationen att ta till mig bildning, och det är där saker trillar på plats i mig som person.

Studentkorridorens och föreläsningssalens gemenskap är transformerande och berättelsen om den unga eleven som kliver in på universitetet för att några år senare kliva ut som en förvandlad människa hör till filmens stapelmanus.

Utbildningens gemenskap skapar självförtroende och grupptillhörighet, inte bara med kurskamrater utan med en hel yrkes- eller kultursfär. Den påverkar ofta klasskänslan.

Bildningsresan för mig in i främmande rum där jag lär mig nya värderingar och uppförandekoder. På så sätt kan den ha ett pris; man vinner en gruppidentitet men riskerar att förlora tidigare sammanhang. Många klassresenärer vittnar om känslan av att slitas mellan nya och gamla gemenskaper.

Den kan också fungera tvärtom. Överklassens bildande kretsar i form av internatskolor blir en garant för fortsatt grupptillhörighet där eleverna lär sig de seder och vanor som krävs för att upprätthålla familjens traditioner.

Även arbetarklassen har haft sin identitetsskapande bildningsnorm. I det goda arbetaridealet ingick föreställningen att en studentexamen nog så väl kunde trumfas av ett hederligt yrkesliv där konkreta yrkesskickligheter fördes vidare i rätt nedstigande led.

VEM? Gösta Berling, Ester Nilsson, Raskolnikov

Gemenskapen som leder till bildning behöver varken vara levande eller verklig. I stället kan den bestå av idel döda författare och fiktiva karaktärer.

Många människor har sina mest genomgripande bildningserfarenheter på kammaren i sällskap av en bok. För dem är tanken att bildning kräver fysiskt sällskap lika förminskande som den ibland förekommande kyrkliga föreställningen att en tro behöver församlingsgemenskap för att räknas.

Att befinna sig i det skönlitterära kulturarvet är att simma i ett hav av röster. Det är att ha en personlig relation till Dostojevskij, Jane Austen, Selma Lagerlöf och till de miljöer och världar de skapade.

Ja, inte bara till böckernas världar utan till världen som sådan. I läsarens egna livssituationer dyker karaktärer och repliker upp i tanken, som guidande eller avskräckande referenser.

För den hängivne bokälskaren är läsandet därmed ett sätt att existera, eller – för att använda en känd filmtitel – att känna sig levande i döda poeters sällskap. Litteraturen blir en övergivenhetens motpol. Själens räddning när tillvaron känns tom och meningslös.

VEM? Vårdbiträdet, polisen, diakonen

Till bildningens många bottnar hör att den också är empatisk. Bildning inte bara föds ur relation utan för också människan in i relation.

Att jag förstår andras behov bygger på empatisk bildning. Ett samhälle som inte värdesätter den kompetensen blir inhumant.

Synen på kunskap har förändrats genom historien. Filosofen Jonna Bornemark är en av dem som i dag lyfter fram konsekvensen av upplysningens kunskapssyn, där rationaliteten uppvärderades på bekostnad av sådant som tidigare setts som självklara kunskapsområden.

Det handlar om kompetenser som vi associerar med omdöme, omsorg och människokännedom. Den teoretiska kunskapen hos en läkare eller en diakon måste smälta samman med förmågan att öppna sig för andra för att yrkesutövningen ska fungera.

Det handlar om kroppens bildning – som blivit särskilt synlig för allmänheten under den aktuella covid-vården.

Insikten om att bildning rör vår känslomässiga förmåga får följder för kyrkan. Religionsforskaren David Thurfjell har pekat på hur psalmer, bibelord och annat som hör till den religiösa bildningen bara kan förmedlas och få fäste genom att människors känslor tilltalas.

VEM? ABF, familjen, Disney, Twitter

Samhället, det vi alla delar, är genomsyrat av ideologi, mer eller mindre politisk. Tanken är självklar men glöms ofta bort i diskussioner som pekar finger åt minoriteters särskiljande värderingsmiljöer.

I till exempel debatten om religiösa friskolor kan motståndare framföra argument som visar att de ser samhället i stort som ideologiskt ”rent”, i kontrast till friskolans förment indoktrinerande universum.

Länge hade vi i Sverige gemensamma ideologiska bildningsmiljöer. Folkrörelsernas bildningsförbund var avgörande sociala sammanhang under välfärdssamhällets framväxt.

Där lärde man sig inte bara hobbysysslor utan också idéer. Genom studiecirkelns relationer fick människor drivkraft och riktning in i en större politisk berättelse. Inte heller sagan om folkhemmet var ideologiskt neutral. Men både dess förespråkare och motståndare utgick i debatten från samma karta.

I dag är den stora kollektiva kartan hotad. Politiska konfrontationer utmärks allt oftare av att debattörerna underkänner själva fundamentet för motståndarens världsbild.

Då finns ingenting att samtala om, förutsättningarna för att alls förstå varandra saknas. I konspirationsteoriernas skyddade rum erbjuds både sammanhang och tankevärld. De lindrar känslan av maktlöshet i ett samhälle där klyftorna ökar.

Utvecklingen visar på bildningens betydelse för förmågan till självständigt tänkande. I bildningens gemenskap lär jag mig att tänka kritiskt och att ompröva min egna fördomar. Tillsammans med andra blir jag en individ som vill ta mig själv och mänskligheten framåt.

Text: Kristina Lindh