Är begravningen till för de anhöriga eller personalen?

Marianne Wincrantz
Arkivbild. Foto: TT

Vad ska man som anhörig förvänta sig av en begravning? Har man någon rätt att delta aktivt för att få ett fint avslut, eller ska man hålla sig undan för att Svenska kyrkans personal ska få arbeta fritt?

Min bror avled efter en tuff kamp mot cancer och innan hans bortgång hade han nämnt att det enda han önskade till sin begravning var en låt med Jimi Hendrix. Innan begravningen ringde prästen till mig men sen blev jag abrupt avfärdad då prästen sa att det räckte att prata med annan anhörig.

Väl dags för begravning så kom några av oss en timme tidigare och vi kom samtidigt som vår brors kista rullades in i kyrkan. Jag hade tagit med ett litet bord för program, foto, ljus, rosor etc. men kyrkvaktmästaren sa att detta bord fick jag inte ha utan programmen kunde jag lägga bakom sitsen på en kyrkbänk. Tydligen stod bordet i vägen men kyrkvaktmästaren ändrade sig då gästerna inte skulle bli så många. En anhörig frågade om det fanns några vaser men kyrkvaktmästaren sa att det fanns det inte. Detta var inte sant utan begravningsbyråns representant öppnade ett förråd där det fanns ett flertal vaser. Prästen kom precis innan övriga gäster anlänt och valde att gå förbi oss anhöriga som stod i kyrkan utan att hälsa.

När jag lämnade över de CD-skivor som skulle användas till ceremonin, utbrast kyrkvaktmästaren om vår brors låt: ”Men den är ju sex minuter!! Vi brukar bara spela låtar som är tre minuter. Det här får jag prata med prästen om.” När låten sen spelades upp hade kyrkvaktmästaren kapat halva låten!

Några internationella gäster hade inte hade kommit exakt då ceremonin skulle starta. Prästen verkade irriterad över detta och i anslutning till att dessa viktiga gäster kom så startades ceremonin. Deras blommor lade personal vid kistan med plasten på. Prästen och kantorn verkade inte alls samordnade och någon slags förvirring verkade uppstå under akten. Hela ceremonin hastades på och det kändes som anhöriga hade en mycket underordnad betydelse.

När allt var slut frågade jag prästen om var minnesstunden med förtäring låg, men han sa att det visste han inte – och lämnade kyrkan. Begravningsrepresentanten dirigerade sen gästerna till en byggnad som låg längre bort. Men halvvägs dit - med svåra problem för en handikappad gäst att gå - så visade det sig att man skulle gå åt helt motsatt håll. Maten efteråt var under all kritik och kyrkvaktmästaren kom och lämnade Cd-skivorna hon tidigare glömt lämna över.

Efter att jag har varit på en hel del ceremonier både i landet och utomlands så är det här den sämsta begravningen någonsin. Inte alls värdig min kära bror, inte heller det som jag hoppas Svenska kyrkan med dess värdegrund står för. Som anhörig och utan yrkesmässig erfarenhet om begravningar är det svårt att sätta sig in i vad man har rätt att förvänta sig av de som arbetar och har denna erfarenhet. Man frågar sig givetvis om det är den egna sorgen som ställer orimliga krav på stressad personal osv. Men gällande min brors ceremoni känner jag ändå att vi som anhöriga inte har getts den respekt och värme som man kan förvänta sig av de som arbetar professionellt med människor i sorg.

Har man som anhörig någon rätt att delta aktivt för att få ett fint avslut eller ska man hålla sig undan för att personalen ska få arbeta fritt? Vi firar dop, födelsedagar, äktenskap men när det är dags för ett sista avsked i kyrkan, ja då skyndar man sig igenom ceremonin och anser sig ha rätt att spara tre minuter på en sista önskan. Jag försökte få svar på mina frågor efter ceremonin och kontaktade pastoratet som kopplade mig till en ansvarig som jag trots ett flertal försök aldrig lyckades nå.

Finns en framtid för begravningar inom Svenska kyrkan om vi anhöriga bemöts på detta sätt? Eller är det privata ceremonier som kommer att ta över där man tillåts hedra sin anhörig på ett värdigt, personligt och varmt sätt utan industriellt minutsparande? Då man kan känna sig trygg med att Jimi Hendrix får höras i alla sex minuter i stället för tre.

Marianne Wincrantz

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Nathalie Olivefalk
Hej Marianne! Kanske läser du inte min kommentar här, men jag blir väldigt ledsen av att läsa hur denna viktiga stund för avsked av din bror blev. Som präst i Svenska kyrkan är begravningen en oerhört viktig stund, både för tröst för de sörjande och att förmedla hopp och tro bortom döden. Det ska finnas ett gott samarbete mellan begravningsentreprenör och präst och musiker inför en begravning. Det ska finnas ett gott utrymme för den personliga prägeln och delaktigheten, som omsluts av den kyrkliga ordningen och tron på Kristus som präst och musiker ska förmedla. Som präster är det vårt uppdrag att lyssna och ta oss tid att möta de sörjande med respekt och delaktighet. Vårt uppdrag ska omslutas av en pastoral omsorg, från det första samtalet till efter begravningen. Många gånger sker de mest värdefulla samtalen inför en begravning. Det finns en utmaning för Svenska kyrkan för lyhördhet i vårt uppdrag och det belyser du, samtidigt som utgångspunkten för det är en upplevelse som bottnar i oengagemang. Och det kan jag som präst verkligen beklaga. Tack för dina ord.