Lagarna i Sverige sätter föräldern högre än barnet, även då föräldern varken vill eller kan ta hand om sitt barn, skriver debattören som menar att fler i kyrkan måste "våga bli arga heligt vreda".
I söndags på internationella kvinnodagen släpptes en artikel i Dagens Nyheter om den lilla flickan som kallades Lilla hjärtat. Hon hann inte fylla fyra år.
Nio dagar gammal lämnades flickan till barnmorskorna för att senare omhändertas av svenska myndigheter.
De personer hon kallade mamma och pappa var inte hennes biologiska föräldrar utan hennes fosterföräldrar.
Flickan fick tre år med sin familj, den familj som både ville och kunde ta hand om henne och som älskade henne, men sedan kommer domstolsbeslutet som tvingar den lilla flickan till sitt livs troligtvis största trauma – en separation från sin familj.
Flickan ska tillbaka till sina biologiska föräldrar. Efter tio månader är flickan död.
Jag vet inte vad som väcks i dig när du läser sådana nyheter. Vilken känsla du får när du ser flickans mamma gråta inför kameran när hon försöker berätta om vad som hände.
När hon tvingar sig själv att ljuga för sin dotter att hon bara ska vara där ett litet tag men att hon sedan kommer och hämtar henne.
Jag vet exakt vad det väcker i mig. Det väcker ilska och helig vrede. Jag tänker med en gång att vi svikit henne, alla vi som är en del av samhället, alla vi som inte sa något eller gjorde något.
Vi vet ju att det för många barn ser ut precis så här. Lagarna i Sverige sätter föräldern högre än barnet, även då föräldern varken vill eller kan ta hand om sitt barn.
Vi vet att 1 januari 2020 blev barnkonventionen lag. Det innebär ett förtydligande av att domstolar och rättstillämpare ska beakta de rättigheter som följer av barnkonventionen (regeringskansliet, barnkonventionen som svensk lag). Allt detta visste vi, men vi gjorde inget.
Frågan som dröjer sig kvar i mig handlar om vilken kyrka vi vill och ska vara? Hur kan kyrkan ta plats i den offentliga debatten mera? Hur kan vi som kyrka bli bättre på att höja vår politiska röst? Många av oss är rädda för att uttala oss i det offentliga rummet, vi vill smälta in, slippa stöta oss med någon.
Jag har fått nog av det klimatet. Ja, jag vet att många biskopar är bra på att höja sin röst i civilsamhället, men resten av oss då?
Vi är många som har Svenska kyrkan som arbetsgivare och vi är många präster och diakoner som vigts till tjänst i kyrkan med löftesord om att stå på de svagas sida och förvalta ordet och sakramenten.
Men hur förvaltar jag Bibelns ord om jag inte levandegör ordet i min vardag?
Nu på söndag är det tredje söndagen i fastan med temat Kampen mot ondskan. Evangelietexten vittnar om hur Jesus befriar en pojke med en stum ande. Troligtvis var pojken sjuk redan från födseln, en sjukdom vi endast kan spekulera kring, men texten andas en viss frustration.
Jesus är irriterad på deras otro och säger: Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er?
Om vi som kyrka ska föra kampen mot ondskan och orättvisorna, om vi som kyrka ska höja våra röster för de marginaliserade måste vi våga bli arga och heligt vreda. Kanske måste Gud driva ut en del stumma andar även i oss.
Sandra Signarsdotter
kaplan i Gustaf Vasa kyrka
ledamot i kyrkomötet
LÄGG TILL NY KOMMENTAR