Kyrkan behöver fler präster, inte färre

Kyrkans historia är kantad av splittring som uppstått på grund av lärostrider. 

I Viktor Rydbergs Den siste atenaren skildras blodiga strider mellan homousianer och homoiusianer på 300-talet. 

Under medeltiden förföljdes katarer, albigenser, hussiter m.fl. Sedan kom reformationen med långvariga strider i Tyskland, även i Frankrike och Storbritannien.

I Sverige var vi livrädda för att katolska seder skulle återinföras och teologer avrättades, landsförvisades eller förvisades till Kajaneborg. Konventikelplakatet 1726 förbjöd konventiklar (bönemöten i andra lokaler än i kyrkan, till exempel i hemmet, med undantag för familjeandakter). Konventikelplakatet riktade sig närmast mot den pietistiska rörelsen, för att slå vakt om "enhet i religionen” som enligt den tidens uppfattning var nödvändig för samhällets bestånd. 

Dessa tankar kallar vi ortodoxi.

1925 var det äntligen dags för ett steg i motsatt riktning, ekumenik, i och med Nathan Söderbloms allmänna kyrkomöte 1925 som också var ett fredsprojekt efter Första världskriget.

De främsta företrädarna för ortodoxin idag är den majoritet av kyrkomötesledamöter som beslutat att neka präster som inte har ”rätt” äktenskapssyn att prästvigas.

Min uppfattning är att om Svenska kyrkan fortfarande gör anspråk på att vara folkkyrka, kan hon inte se som sin huvuduppgift att rensa ut präster med ”fel” åsikter. Kyrkan behöver fler präster, inte färre.

Kyrkans politiskt styrda ortodoxi kan ses som något som filosofen Bertrand Russell har beskrivit med de bevingade orden: "The trouble with the world is that the stupid are cocksure and the intelligent full of doubt.”

Per Sundin, kyrkvärd i Gullänget