Lägg ner verksamheten eller sluta strypa oss sakta

Svenska kyrkan har en rikstäckande indelning i territoriella församlingar som pastorala områden. Församlingen är samtidigt en gemenskap av de människor som tillhör Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens område. Det finns även icke-territoriella församlingar.

Glömdes Svenska kyrkan i utlandet bort när man skrev inledngen till KO, kyrkoordningen, eller tänkte man på något underligt sätt att vi finns mellan raderna?

Mellan raderna har vi befunnit oss länge nu. Många verkar inte riktigt förstå hur vi fungerar eller varför vi ens finns. Har du flyttat utomlands får du väl skylla dig själv och gå med i någon lokal församling där du bor, verkar en del tycka. Naturligtvis kan vi det, men då har man faktiskt missat något väsentligt.

Utlandsförsamlingarna fungerar som en församling i Sverige. Våra församlingsinstruktioner finns att läsa om någon är intresserad.

Vi firar gudstjänst, (första benet) vi har barnverksamhet, bibelstudie- och samtalsgrupper (andra benet), samt körverksamhet. Som kulturbärare får vi besök av många som kanske aldrig går i kyrkan i Sverige. De deltar i till exempel ett midsommarfirande och kommer sedan tillbaks igen och igen. Mission (tredje benet).

Vi gör också ett stort diakonalt arbete (fjärde benet), på vissa platser enormt tungt och krävande och många gånger utan utbildad/tränad personal. Ett arbete som oftast inte handlar om fastboende som redan har ett socialt nätverk i landet, utan om personer som tror att livet ska bli lättare om solen skiner och alkoholen är billigare eller som flyr från en svensk vardag de inte klarar av. Eller personer som helt enkelt reser, råkar illa ut, blir rånade eller skadade.

Det som många av dessa har gemensamt är att de inte är medlemmar i vår församling, utan i er! De flesta av dessa är inte utskrivna ur Sverige och betalar fortfarande sin skatt där, alltså även sin kyrkoskatt.

Utlandsverksamheten har levt med kraftiga nedskärningar under många år. De utsända blir färre och färre och våra kyrkoherdar har en tung arbetsbörda, arbetar ensamma och kan inte alltid vara närvarande, så det faller på andra lokalt anställda och frivilliga att hjälpa till med bland annat sjukbesök, samtal, kontakt med polis och andra myndigheter.

Athen har en utsänd kyrkoherde som verkar över hela Grekland. När vår FI, församlingsinstruktion, skickades in, undrades det över varför vi inte firar gudstjänst på alla kyrkliga högtider! Vet inte DK, domkapitlet, om att vi har en kyrkoherde? Ska han inte få semester? Ska han vara på två platser samtidigt? Lekmannaledda gudstjänster har vi när vi kan, men det är inte alltid vi får ihop det. Denna undran från DK visar på en enorm okunskap om vår situation.

”Krama en kyrkomusiker- dagen” kunde vi i Athen inte fira, för vi har ingen kyrkomusiker att krama, liksom en del andra utlandsförsamlingar. Hur kan domkapitlet kräva av oss att följa handboken när vi inte har en kyrkomusiker? Eller kan man det? Vi omfattas ju inte av KO i det fallet. Eller gör vi det? Ingen vet.

Och varför har Svenska kyrkan i utlandet inte ett ekumeniskt uppdrag när vi arbetar med ekumenik varje dag? Vi i Athen har ett mycket gott samarbete med den anglikanska församlingen här, delar lokaler och ibland präster. Vår församling finns med i deras förbön och på deras morgonmässa för några veckor sedan, som leddes av Rowan Williams, förre ärkebiskopen av Canterbury, hälsade han på mig med ett svenskt ”God morgon!” Vi hör till! När vår biskop Thomas besökte oss var vi hos vår ortodoxe ärkebiskop Ieronymos.

Vi är en del av den kristna gemenskapen här i Grekland och vår kyrkoherde är självklart representant för Svenska kyrkan.

Och det viktiga internationella arbetet? Internationella avdelningen i Uppsala är inte välvilligt inställd till Svenska kyrkan i utlandet men vi kunde ibland vara till hjälp.

Jag tänker till exempel på flyktingkrisen här i Grekland då Internationella slösade med resurser för att man inte tog kontakt med oss utan helt och hållet ignorerade våra försök till kontakt och försök att assistera. Det var sorgligt och faktiskt oförskämt. Vi har även ambulerande präster i Afrika och Asien. Vet internationella om det? Skulle inte de kunna vara till hjälp på något sätt?

Utlandsverksamheten utreds om och om igen och målet är inte att det ska bli bättre utan billigare. Det är enormt slitsamt för oss att hela tiden arbeta i motvind och uppförsbacke. Vårt kansli, vår biskop och Rådet för Svenska kyrkan i utlandet kämpar på, men de möts också av motstånd. Vi märker av ointresset,okunskapen och oviljan hos kyrkomöte, biskopar och kansli och vi bryts sakta sakta ner.

Det är lätt att ge upp om man inte vet om man har en kyrka att gå till i morgon. Om en församling i Sverige skulle ropa på hjälp, skulle detta inte ignoreras. Så är inte fallet med oss i utlandet. Just nu känns det som ett plåster som långsamt, långsamt dras av. Om vi inte ska finnas, fatta ett beslut om det, dra av plåstret med ett ryck och lägg ner alltihop. Håll inte på och stryp oss långsamt.

Anette Nordgren
kyrkorådsordförande Athen/Grekland och ledamot av kyrkomötet