Ett biskopsbrev om lärande och undervisning är ett försök att lyfta fram vikten av kristen undervisning i en tid när allt fler i vårt land har allt mindre kunskaper om den kristna traditionen. Men det är också ett försök att ta ett initiativ till en fördjupande kunskapsresa för oss alla.
Det är mars 2012, och jag och en forskarkollega är på ett möte i riksdagshuset som dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag bjudit in till. Det är ett möte med representanter för de flesta stora religiösa traditioner som finns i Sverige, samt ett antal skolforskare. Olika kristna företrädare finns här, muslimska företrädare, buddistmunkar, hinduer, humanister … mötet ska bland annat handla om hur man kan tolka den svenska skollagen kopplat till konfessionalitet.
Men det är en annan fråga som kommer att bli det jag minns från den där dagen, en fråga som inte var på agendan. Det är en muslimsk teolog som först yttrar den i en bisats: han känner inte igen beskrivningen av sin religion i svenska läroböcker i religionskunskap. Han refererar bland annat till min kollega Kjell Härenstam i Karlstad och hans avhandling Skolboksislam, som just visar på vanskligheten att beskriva en religion i läroböcker.
Ofta säger beskrivningen mer om de fördomar som florerar i samhället vid tiden för författandet av läroboken än vad de säger om den specifika religionen. Plötsligt börjar många räcka upp händerna, för att instämma i detta. Buddistmunken känner inte heller igen sig, inte hindun heller, flera av de kristna representanterna nickar instämmande. Ja, många nickar instämmande, utan att uttryckligen yttra sig i plenum. Skolverkets representant ser svettig ut, och nämner något om att han får undersöka detta ytterligare, och återkomma någon annan gång.
Mötet hos Erik Ullenhag har suttit kvar i mig, inte minst när jag under senare år läst skolforskare och deras rapporter om hur religion belyses i klassrummet. Går det att undervisa om religion, utan att begränsa fenomenet? Hur gör man det? Och framför allt: vad kan vi som enskilda kristna och som kyrka göra?
I dagarna kommer biskopsbrevet ”och lär dem…” – Ett biskopsbrev om lärande och undervisning ut. Det är ett försök att lyfta fram vikten av kristen undervisning i en tid när allt fler i vårt land har allt mindre kunskaper om den kristna traditionen. Men det är också ett försök att ta ett initiativ till en fördjupande kunskapsresa för oss alla. För det tror vi behövs. Det gäller såväl förtroendevalda som anställda som vanliga svenskar.
Man brukar ibland likna kunskapsutveckling inom ett område vid att lära känna ett landskap. Till en början har man ganska oklara och fragmentariska intryck av landskapet. Men efter att man rört sig i landskapet en tid lär man sig urskilja fler nyanser av det; ja, man lär sig orientera i det. Man utvecklar helt enkelt med tiden specifika sätt att vara och röra sig i landskapet. Men det förutsätter att jag får en chans att tillgodogöra mig det. Om jag sitter i en tågvagn och snabbt swishar förbi ett landskap (”där har vi hinduismen, där har vi buddismen, och se där, där på höger sida har vi kristendomen”) är risken stor att jag får ganska begränsade intryck av de landskap jag ser. Faran är att jag inte ser det alls. På samma sätt blir det om jag utan kunskap bara slängs ut i ett landskap på måfå.
Vi behöver helt enkelt vissa landmärken för att till fullo förstå landskapet. Det finns broar, kraftledningar, vägar, kullar, vattendrag etcetera i landskapet, och ska jag ta mig fram är det en fördel att åtminstone känna till något om dem. Det är skälet till att vi i det sista kapitlet i biskopsbrevet lyfter fram ett antal bibeltexter, psalmer, bekännelser och böner som under lång tid varit viktiga i den kristna traditionen. Vi säger inte att dessa bibeltexter, psalmer, bekännelser och böner skulle vara de enda som finns eller de enda som är viktiga, men vi säger att de är bra exempel för att kunna förstå det kristna landskapet.
Detta breda urval korresponderar dessutom med en bredd vad gäller de pedagogiska angreppssätten. Gudstjänsten, predikan, musiken och det estetiska rymmer erfarenheter som rör andra sinnen än vad enskild läsning av texter och bekännelser kan ge. Tillvägagångssättet måste vara brett. Inte antingen-eller utan både och. Biskopsbrevet bottnar i det faktum att all inlärning sker i någon form av sammanhang, och att utveckla förtrogenhet med det sammanhanget är en viktig del av lärandet.
Vår förhoppning är att vi alla ska börja en kunskapsresa, där vi fördjupar oss i den tradition som betytt så mycket för vårt land och för oss själva. Och börjar vi där – i oss själva och vår egen kunskapsutmaning – så har biskopsbrevet om lärande och undervisning fyllt sin roll.
Sören Dalevi,
biskop Karlstad stift
Vi säger inte att dessa bibeltexter, psalmer, bekännelser och böner skulle vara de enda som finns eller de enda som är viktiga, men vi säger att de är bra exempel för att kunna förstå det kristna landskapet.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR