Svenska kyrkan får inte göra vad som helst med sin skog

Svenska kyrkan förvaltar omkring 1,7 procent av Sveriges skogsmark och är därigenom den femte största skogsägaren i landet. Dessa tillgångar utgör en central del av det som kallas prästlönetillgångarna (PLT) och har ett tydligt syfte: att bidra till de ekonomiska förutsättningarna för kyrkans förkunnelse. Men nu vill kyrkostyrelsen ändra inriktningen.

I en skrivelse till kyrkomötet om hållbarhet i kyrkans skogsbruk föreslås en revidering av kyrkoordningens formulering om hur PLT ska förvaltas. Den nuvarande lydelsen i 46 kap. 3 § slår fast att:

“Prästlönetillgångarna ska förvaltas så effektivt som möjligt och på ett sådant sätt att de ger bästa möjliga uthålliga totalavkastning.”

Kyrkostyrelsen föreslår att detta ändras till:

“… ska förvaltas så att andlig, ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet balanseras.”

Detta kan vid en första anblick uppfattas som ett steg mot en bredare syn på hållbarhet, men det väcker allvarliga juridiska frågor. Även om kyrkoordningen är ett internt regelverk som kyrkomötet kan besluta om finns det yttre gränser för vad dessa beslut får innebära.

Vid relationsförändringen mellan kyrkan och staten år 2000 fastslog riksdagen vissa grundläggande villkor i Lagen om Svenska kyrkan. I 9 § anges vad prästlönetillgångarna är till för:

“Prästlönefastigheter och prästlönefonder (prästlönetillgångar) har till ändamål att bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse.”

Vidare sägs att tillgångarna ska förvaltas som självständiga förmögenheter och vara placerade på ett godtagbart sätt. Det innebär att de i juridisk mening har en karaktär som närmast liknar en stiftelse, där ändamålet är fastslaget i lag, och var en förutsättning för att Svenska kyrkan skulle få behålla sin skog och mark efter relationsförändringen.

Den som någon gång suttit i en stiftelsestyrelse vet kanske hur svårt det är att få ändra en stiftelses ändamål. Kammarkollegiet skriver om detta:

”I undantagsfall kan en stiftelses ändamål ändras […]. Då krävs att det finns synnerliga skäl för att göra ändringen. Denna permutationsgrund tillämpas restriktivt. […] Ändamålet kan inte ändras därför att styrelsen […] tycker att ett annat ändamål är bättre eller viktigare än det som gäller idag.”

Samma sak gäller PLT. De som en gång i tiden donerade de egendomar som nu utgör PLT ville säkerställa att prästerna fick lön. Nu ger de ett allmänt tillskott till församlingarnas ekonomi, men nyttan är ändå av samma slag. Liksom en stiftelsestyrelse inte har rätt att självsvåldigt ändra ändamålet för en stiftelse kan inte heller kyrkomötet göra det för PLT, eftersom Lagen om Svenska kyrkan, liksom alla andra lagar, är överordnad kyrkoordningen.

Det spelar alltså ingen roll hur angelägen kyrkostyrelsen anser en ny förvaltningsfilosofi vara. Så länge Lagen om Svenska kyrkan gäller i sin nuvarande form är PLT:s syfte oförändrat: att ekonomiskt stödja kyrkans förkunnelse. Att balansera detta med exempelvis ekologisk eller andlig hållbarhet är inte förenligt med lagens lydelse – oavsett hur goda intentionerna är. PLT är inte ett politiskt verktyg för samtida prioriteringar, utan en rättsligt skyddad ekonomisk bas för kyrkans kärnuppdrag – förkunnelsen.

Man kan invända att ”förkunnelse” inte enbart handlar om vad som sägs i predikningar utan även om hur kyrkan handlar – till exempel i sitt skogsbruk. Men detta är inte vad lagstiftaren har avsett. Förkunnelsen i lagtexten är inte handling, utan en verksamhet som kräver finansiering. PLT är inte avsedda att själva förkunna något, utan att generera medel till den verksamhet som gör det. Lagen gör alltså skillnad på vad kyrkan vill uttrycka och vilka resurser som är bundna till särskilda ändamål.

Det är anmärkningsvärt att denna juridiska realitet inte tycks ha beaktats i kyrkostyrelsens skrivelse. Om kyrkomötet anser att nuvarande regelverk inte längre speglar de värderingar man vill att förvaltningen av skogen ska följa finns bara en möjlig väg: att begära att riksdagen ändrar Lagen om Svenska kyrkan.

Förhoppningsvis kommer kyrkomötets förvaltarskapsutskott, som nu ska hantera skrivelsen, att inse detta och avvisa förslaget. Inte för att det saknar värde i sig, utan för att det strider mot det uppdrag som kyrkan enligt lag har att förvalta sin egendom efter.

Mats Rimborg
ordförande för Posk i Göteborgs stift