Varför gör vi dop som vuxna inte kan vara med på?

Samuel Körner Lilja Teol.kand. Ledamot kyrkorådet, Lunds pastorat

Det finns en fara i att göra dopgudstjänsten till ytterligare en familjegudstjänst i församlingens gudstjänstrepertoar.

REPLIK

I Kyrkans tidning från 31 mars skrev Paulin Färdow en debattartikel som rörde dopen i Svenska kyrkan. Färdow menade att Svenska kyrkans dopgudstjänster var illa anpassade för barn och att: ”Kyrkohandbokens dopordning är inte anpassad för att möta barns teologiska, rituella och religiösa längtan eller nyfikenhet på deras villkor.”

Nog för att detta säkert äger sin giltighet i vissa fall och att man säkert kan skaka fram ett exempel på både ett och annat dop som lämnat liturgen inom oss alla frågande. Men på ett generellt plan tror jag ändå att Färdow tar miste. Jag vill i denna artikel lyfta två skäl (bland flera) för varför jag menar att Färdows analys haltar.

Det första skälet rör de förslag som Färdow själv presenterar i sin artikel. Hon efterlyser att liturgerna skapar öppenhet som möter barnens nyfikenhet och att fler pedagogisk hjälpmedel så som lek och drama kan tas till. Färdow föreslår även att möjligheten ges för att läsa dopgudstjänstens bibeltexter ur Barnens bibel istället för de i handboken föreslagna. Till detta är svaret mycket enkelt. Allt detta går redan att genomföra och många präster anstränger sig också mycket riktigt för att göra detta. Även en läsning ur en barnbibel kan få rum om än i doptalets sammanhang.

Det andra skälet rör det generella dopfokuset kopplat till ett avkristnat samhällsklimat. Regel i Svenska kyrkan har i århundraden varit just barndopet. Detta har skapat en stämning av att dopet det är en angelägenhet för barn, uteslutande. Detta är ett problem som Svenska kyrkan har kämpat mycket med.

I ett samhälle där gruppen odöpta vuxna snabbt växer är det nödvändigt att vi vidgar dopet i människors medvetande till att gälla alla åldrar, barn så väl som vuxna. Med detta inte sagt att man inte kan hitta nya och stimulerande sätt att engagera barnen i dopgudstjänsterna. Men kanske är det än viktigare att vi låter våra dopgudstjänster präglas av att det är en sakramentshandling för alla livets åldrar. Det finns en fara i att göra dopgudstjänsten till ytterligare en familjegudstjänst i församlingens gudstjänstrepertoar.

Dopet är en gudstjänst som många gånger samlar församlingen runt ett litet barn, men glöm för den sakens skull inte att de som samlas runt barnet är av alla möjliga åldrar. Även de vuxna behöver sin andliga föda.

Slutligen så vill jag säga att jag håller med Färdow i det specifika. Självklart ska vi hitta sätt att engagera, utmana och väcka barnens nyfikenhet att gräva djupare i trons mysterium. Men på det större planet menar jag att det som fattas är en breddning av dopet. Svenska kyrkan brottas alltjämt med att göra dopet till en allmänmänsklig angelägenhet. Barndop är väl kända i vårt samhälle. Men känner den breda massan till vuxendopet?

Samuel Körner Lilja
Teol.kand
Ledamot kyrkorådet, Lunds pastorat

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.