Vet vi det rätta?

Christian Braw hävdar att demokrati inte är ett självändamål. Han föreslår också en fortsatt debatt, gärna på Sigtunastiftelsen, om demokratins legitimitet och begränsningar.

Kan vi veta vad som är rätt? Detta är en av de viktiga frågor, som Daniel Alvunger väcker med sin avhandling Nytt vin i gamla läglar. Den handlar om socialdemokratisk kyrkopolitik 1934–1973.
Under den tiden gör socialdemokraterna en omsvängning. Efter ha varit negativa till Svenska kyrkans roll i samhället går de in för att ta över kyrkan och att använda den som ett redskap i det socialistiska samhällsbygget.
Metoden kallas demokratisering. Men vad betyder det?

Målet för denna debatt har varit att få klarhet i vad socialdemokraterna menar med demokratisering. Menar de att 51 procent alltid har rätt och rätt utan begränsning? Eller menar de att också 51 procent har gränser att hålla sig inom och en given färdriktning, som man inte får lämna?
Detta är viktigt för synen på demokratin i samhället.
Det är än viktigare för demokratin i kyrkan. I samhället anges gränserna och färdriktningen av de mänskliga rättigheterna, i kyrkan är det Guds uppenbarelse i Jesus Kristus, så som den kommer till oss i Bibelns ord.

Man kan alltså lära sig något om den socialdemokratiska synen på demokratin genom att se på hur de mänskliga rättigheterna uppfattas.
Här skiljer sig den svenska socialdemokratin från den tyska. Det tyska partiet har medverkat till att mänskliga rättigheter fått en mycket stark ställning i grundlagen. De skyddas till exempel av en författningsdomstol, som kan upphäva ett beslut av en majoritet.
I Sverige har systerpartiet gått en annan väg. Det beror på att en lång rad skickliga jurister kom in i partiet från 20-talet och framåt. De var alla präglade av Axel Hägerströms filosofi. De menade att vi inte kan veta vad som är rätt. Det enda vi har att följa är den lag majoriteten beslutar.
De kallas rättspositivister. Bland dem fanns Vilhelm Lundstedt, Lennart Geijer, Sten Wickbom och Carl Lidbom.
Många borgerliga opolitiska jurister har omfattat deras syn, liksom andra framstående socialdemokratiska partipolitiker, till exempel Tage Erlander och Thage G Peterson.

Är det så att det rättspositivistiska tänkandet dominerar bland socialdemokratiska kyrkopolitiker, då är vi illa ute. Då innebär demokratiseringen att människan är sin egen högsta auktoritet, det vill säga den människa som tillhör 51 procent eller någon annan majoritet i kyrkomötet.
Människan är Gud, för att tala med Lenin.
Det är oroande att Sverige blivit fällt så ofta i Europadomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna. Främst gäller det äganderätten och familjerätten. Här har den svenska social­-
demokratin ett tungt ansvar.
Socialdemokratiska kvinnoförbundets skrift Familjen i framtiden utgör till exempel ett långtgående angrepp på föräldrarätten.

Det behöver inte vara så illa med den svenska socialdemokratin. Det viktigaste inlägget i debatten har kommit från Bo Nylund i tidningen Broderskap den 29 juni 2007.
Han berättar där om en resa med Carl Lidbom till diktaturens Bolivia. Biskoparna hade där sänt ut en rundskrivelse, där Lidbom fick läsa: ”Ingen människovärdig civilisation kan existera utan respekt för människans i skapelsen givna värdighet och fundamentala fri- och rättigheter.”
Lidbom kommenterade: ”Förbannat bra! Själv skulle jag dock säga att de mänskliga rättigheterna är självklara för varje förnuftig människa.” I Sverige var han rättspositivist. I Bolivia höll det inte.
I Årsbok för kristen humanism gör Bo Nylund en annan viktig iakttagelse: ”Demokratin behöver en värdebas och någonting bortom sig själv för att överleva och bli till välsignelse. Den är lika litet som någonting annat i denna värld ett självändamål. Den är inte sig själv nog.” Om den insikten slår igenom hos Ulf Bjereld och de andra debattdeltagarna, kan fortsättningen blir ett fruktbart tankeutbyte, gärna med Sigtunastiftelsen som bas.

Christian Braw teol dr, docent, komminister
i Moheda