Studenter med blick för förnyelse

Barbro Titti Ericsson har en stjärnmejsel i handen. Hon flyttar en stol som står till höger om dörren till sakristian, under den finns en lucka till grunden. Titti vill krypa ner för att se hur den ser ut.
Församlingen har under många år arbetat med inomhusklimatet för att göra det så gott som möjligt. Nadja sätter sig på huk och sopar bort smuts för att komma åt skruvarna och konstaterar snabbt att hon har fel verktyg.
– Nej, det går inte. Jag kan inte skruva bort luckan.
Barbro Titti Ericsson, Stockholm, är arkitekt och en av fyra studenter som inventerar Skå kyrka en kall och blåsig dag i januari. De går en påbyggnadsutbildning i restaureringskonst som ges vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Utbildningens tema det här läsåret är kyrkor, de risker och möjligheter som finns för kyrkorna som kulturarv.
Studenterna arbetar med olika frågor om underhåll och restaurering, utökad och ändrad användning.
– Kostnaderna för stat och kyrka är stora, kloka insatser med god bakgrundskunskap och långsiktig planering är därför betydelsefullt, säger Kerstin Barup, professor i restaureringskonst vid Konsthögskolan.

Frågan till studenterna är: Kan användningen av kyrkorna utökas? Kyrkans Tidning berättade för ett år sedan om att årstemat startade.
Heikki Ranta är stiftsantikvarie i Lund. Han går kursen som en vidareutbildning i sin yrkesroll.
– I Lund har vi likartade utmaningar och möjligheter som i alla andra stift. Man ser ofta negativt på att vi har ett stort innehav av kyrkobyggnader, att det är ett problem. Men så ser inte jag det, säger han.
– Jag tycker inte heller att vi ska vara rädda för att ändra på kyrkorummen, det har ändrats på dem genom historien. Att kyrkorna används som ett levande gudstjänstrum har präglat dem.
Heikki Ranta går framåt i kyrkgången och stannar till nedanför predikstolen. I den östliga delen av kyrkan står ett piano och en flygel. Längs med ytterväggen står två rader stolar och framför dem ett enkelt bord med ett kors. De flyttbara möblerna skapar ett mindre rum inuti det större.
– Här har man gjort en slags lillkyrka. Om det kommer färre till gudstjänst så blir det bättre att sitta så här, säger Heikki Ranta.
– De lösa möblerna skapar en flexibilitet. Det är en trend just nu i kyrkan som följer liturgins behov, som i sin tur anpassas till människornas behov.

Nadja Sunde, arkitekt från Danmark, synar golvplankorna. Heikki Ranta lägger sig på knä och och drar med fingrarna över träet.
– Det är väldigt bra kärnvirke i plankorna.
Nadja stannar till och böjer sig ner för att känna på några svarta märken i golvet.
– Men vad är det här?
– Sa de att golvet lades på 1930-talet?
Heikki Ranta drar undan en mattflik framme vid koret, därunder är plankorna betydligt ljusare.
– Det här golvet är inte gammalt!

Edla Mäkelä, arkitekt från Finland, försvinner in i sakristian. Hon drar undan en grov tvärslå och lyfter ett metallbeslag på dörren till trappan upp till predikstolen.
– Predikstolarna används inte så mycket längre. Det här är spännande att få titta på.
Heikki Ranta drar ut en av lådorna i skåpet där församlingen förvarar textilier. Ovanpå en mässhake ligger ett tunt papper som han försiktigt lyfter undan, han har tagit på sig ett par tunna vita bomullshandskar.
– Vilka klenoder de har! Men titta!
Heikki Ranta sätter sig på huk och pekar, men reser sig.
– Har vi inget bättre ljus härinne?
– Ser ni den smala formen på mässhaken? Den kan vara från 1700-talet. Det här är siden och gulfärgad metall. Men det är inte världens bästa klimat här inne för textilierna. Lådan av björk är inte heller bra för dem. Vi måste nog anteckna det, säger Heikki Ranta och reser sig.
Han ser bekymrad ut.
– Jag är mest fundersam över inomhusklimatet i den här kyrkan. För textiliernas skull.

Barbro Titti Ericsson håller med.
– Men klenoderna ska förvaras lokalt, inte på något museum.
– Javisst! säger Heikki Ranta. Textilierna är jättespännande saker, det är en anonym kvinnokonst som folk är intresserade av. Kyrkan måste förvalta utmaningen och berätta för människor att de inte behöver åka till ett museum för att se fina saker. Det kan de göra i sin kyrka!
Titti klinkar på flygeln.
– Vi skulle behöva veta hur församlingen använder kyrkan i dag, säger hon.
– Kyrkor lämpar sig väl som samlingssalar, det är ju så de alltid har använts.

Nadja Sunde nickar mot den vita stenväggen som bär mörka fläckar av smuts. Det är de kalla, fuktiga stenarna under putsen som har dragit till sig smutspartiklar som virvlar i luften.
– Men om kyrkan skulle används exempelvis till bostad skulle man få stora problem, kyrkor är inte byggda för att bebos permanent.
I maj kommer studenterna att redovisa sina förslag på hur kyrkorna kan utvecklas och restaureras för framtiden i en rapport och vid en utställning i Galleri Mejan på Skeppsholmen i Stockholm.