Boken Nakba berör starkt när röst läggs till röst om katastrofen

Jag tänker på boken. Den konkreta fysiska boken. Den blir liggande på bordet i veckor. Bilden med flickan som ser rakt in i dig, det svartvita fotografiet, det tidlösa leendet, en flicka som är på samma gång en vuxen kvinna och ett barn, på samma gång en flykting och en diva-gestalt, med svart kol under ögonen. Ett bråte, en bråte, ett slags tidlös lägertillvaro som skymtas bakom henne.