Tegnell tröstar Sverige

Jonas Eek, opinionschef
Anders Tegnell.

Påminner vår upptagenhet av Tegnells person oss om hur tunn den sekulära hinnan faktiskt är?

Jonas Eek om en statsepidemiolog som enar och splittrar i "Guds frånvaro".

”Vem tröstar Sverige?”

Den finske reportern skriver för Kotimaa, Finlands motsvarighet till KT, och hans fråga blir hängande i luften mellan oss.

Vi är ganska nära varandra. Åtminstone mätt med dessa dagars mått. Han sitter i Ulricehamn, jag i Göteborg. Mitt första korta svar är det självklara: ”Anders Tegnell”.

Reportern låter inte förvånad. Det är som om han både väntat sig och instämmer i svaret.

Som religionspsykolog är det spännande att se hypen kring statsepidemiologen. Den rymmer närmast religiösa övertoner.

KT:s systertidning Sändaren snappade förra veckan upp ett citat från Twitterkontot @KluddNiklas: ”Det är väl som med religion, man tror på den Tegnell som är statsepidemiolog i det land man råkar födas i.”

Bortsett från det uppenbart humoristiska ligger det en hel del träffsäkerhet i citatet. Tro hör samman med kultur, och i vårt land finns dessutom en närmast religiös tilltro till experter.

Men det är inte myndigheter som förmår frälsa oss. Det var länge sen en anonym Socialstyrelse kunde ge råd som självklart åtföljdes. Vi har blivit så pass individualistiska att det krävs någon som personifierar – inkarnerar – budskapet: experten Tegnell.

Det har gått så långt att man blir störd, till och med ”förbannad” om man ska tro Alex Schulman, när Tegnell inte dyker upp på presskonferensen. Inte för att det är fel på myndighetens övriga företrädare, utan för att de inte är Tegnell.

Koncentrationen på vad som sägs försvinner och man känner sig rastlös och lurad på eftermiddagens höjdpunkt. Inte olikt känslan som kan infinna sig under vissa predikningar. Det behöver inte vara något fel, men det är inte heller rätt. Spårvagnskristendom är en gammal sed i Göteborg, där man helt enkelt tar vagnen till den predikant som är en Tegnell.

Nu är dock Sveriges tid som enhetssamhälle över, vilket också avspeglas på religionens område. Därmed bekänner sig inte alla till samme Tegnell.

Konflikterna kring Tegnell och Folkhälsomyndigheten har också blivit nästan till ett slags religionskrig, där övertygade lärjungar på båda sidor beskyller varandra för vantolkningar och villfarelser.

Att personkulten blir så stark i vårt land kan höra samman med sekulariseringen, menar DN:s ledarskribent Lisa Magnusson: ”Sverige har ju avskaffat Gud och hålls numera för världens mest sekulariserade land, och kanske är det därför personkulten i modern tid blivit så olidligt stark här.” 

I Guds frånvaro behöver vi någon annan som inkarnerar hopp och trygghet. Vi fyller det religiösa tomrummet med en annan tro. Ärkebiskop Antje Jackelén är inne på det:

”Vi är inte hälften så sekulariserade som vi tror oss vara. […] Ett vanligt svar är ’Jag tror inte på Gud, men…’. Många svarar ja på frågan om de ber, samtidigt svarar de nej på frågan om de tror på Gud. Den sekulära hinnan är väldigt tunn.”

Kanske vår upptagenhet av Tegnells person påminner oss om hur tunn den sekulära hinnan faktiskt är. Eller som rubriken i den finska tidningen kom att lyda: ”Den tröstande ritualen hos en epidemiolog”.