Biskoparnas brev löser inte oro om nattvarden

Stephan Borgehammar, professor i praktisk teologi
Foto: Johanna Norin

Att ta något som är helgat och avsett för att förmedla vår Herre till människor och hälla ut det på marken, låt vara på en särskild plats på kyrkogården, är för mig plågsamt vanvördigt.

I förra numret av Kyrkans tidning framförde min kollega Sven-Erik Brodd kritik mot det nyligen utkomna biskopsbrevet Fira nattvard.

Den fråga han framför allt tar upp, nämligen hanteringen av bröd och vin som blir över efter en nattvardsgudstjänst, berör många eftersom det handlar om heliga ting. Det är något mina studenter ofta undrar över. Tyvärr är det med Sven-Eriks insändare som med Paulus skrifter enligt Andra Petrusbrevet: ”Där finns somligt som är svårt att förstå” och behöver förtydligas.

Nattvarden är ett under som måste levas. Ett helt liv räcker inte för att tränga in i det. Däremot är kyrkornas nattvardsläror inte så svårbegripliga. Förstår man dem och vilka behov de kommit till för att hantera, kan man undvika onödiga motsättningar och även avancera en smula på ekumenikens väg.

Låt oss börja med den katolska lära som kallas transsubstantiation. Ett svårt ord, men dess syfte är enkelt: att slå vakt om den enkla innebörden i Jesu ord när han säger ”Tag och ät, detta är min kropp”. Termen myntades av en engelsk teolog omkring 1140. Han resonerade så här: normalt när något förvandlas behåller det sitt väsen men förändras till sin form. Detta kallar vi transformation. Men med förvandlingen i nattvarden är det tvärtom: det som förut var bröd och vin behåller sin form men förändras till sitt väsen, sin substans. Då är det logiskt att i stället prata om en transsubstantiation. Det lät enkelt och bra tyckte många, och förvränger inte Bibelns ord. Så blev det kyrkolära år 1215.

Vid reformationen tog Luther och hans vänner avstånd från detta begrepp. De höll visserligen fast vid att det verkligen är Kristi kropp och blod som nattvardsgästerna tar emot. Men de vände sig mot vissa bruk, som att folk föll på knä framför det invigda nattvardsbrödet och att det bars runt i procession. Sådant har inget stöd i Bibeln, menade de. Nattvarden är instiftad av Jesus, hur det gick till beskriver evangelierna, och vi ska göra på samma sätt utan att dra ifrån eller lägga till något. De var också påverkade av en ny tidsanda som värjde sig emot tanken att man bokstavligen kunde hantera Herrens kropp och blod.

Det här fick två konsekvenser: för det första att man slutade tala om en förvandling. Brödet och vinet består, men när man firar nattvard innehåller de Kristi kropp och blod som en osynlig verklighet. För det andra att man inte ville betrakta brödet och vinet som sakrament utom under själva nattvardshandlingen. Det är det sistnämnda som ligger bakom frasen ”utanför bruket inget sakrament”. I det brev av Martin Luther till pastorn Simon Wolferinus som Sven-Erik Brodd nämner är detta helt klart. Den sakramentala handlingen, skriver Luther, börjar med läsningen av Vår Fader och varar tills alla har tagit emot nattvarden och folket har lämnat altaret.

Vad gjorde då Wolferinus för fel? Jo, han hade förvarat överblivet bröd tillsammans med annat bröd som inte hade använts i gudstjänsten. Det uppfattades, i tidens religiöst upphetsade klimat, som att han anslöt sig till Zwinglis lära, Zwingli som menade att nattvarden var en rent symbolisk handling och att Kristus inte alls var närvarande i bröd och vin. Skandalöst! Hur borde han ha gjort? Jo, säger Luther, om något blir över ska man antingen dela ut också det till nattvardsgästerna eller så ska prästen och hans medhjälpare äta upp det. Det är att bruka sakramentet respektfullt, i enlighet med Kristi instiftelse.

Jag är själv katolik men har stor förståelse för det lutherska tänkandet. Jag är lika besvärad som Sven-Erik Brodd av biskopsbrevets ord om att man inte behöver skilja mellan bröd som blivit över från en nattvardsgudstjänst och nytt bröd, eller att överblivet vin ska hällas ut. Den stora lutherska teologen Johann Gerhard (1582–1637) menade att bröd och vin som man läst instiftelseorden över är helgade, avskilda för heligt bruk. Att ta något som är helgat och avsett för att förmedla vår Herre till människor och hälla ut det på marken, låt vara på en särskild plats på kyrkogården, är för mig plågsamt vanvördigt.

Jag nämner mig själv endast för att visa att det här är en fråga som också har ekumeniska aspekter. Främst handlar det dock om de många församlingar i Svenska kyrkan där olika uppfattningar och olika sätt att hantera det överblivna kolliderar och orsakar oro. Jag tror inte att biskopsbrevet löser detta, däremot kanske lärofadern Luther kan göra det.

Stephan Borgehammar
professor i praktisk teologi, Lunds universitet

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Nattvard