Gud är större än både min och kyrkans tro

Samtidigt som jag, långsamt för att förstå, läser Ola Sigurdsons översättning av Rudolf Ottos klassiska verk Det heliga (bokförlaget Stolpe 2025), läser jag en krönika i Kyrkans Tidning. I den kopplar Jonas Eek samman Rudolf Ottos definition av helighet med min tidigare text i KT till försvar för allas rätt att tänka fritt om Gud.

Eek skriver både vänligt och klokt och jag håller med i hans slutsats: Om Gud i sin helighet varken ryms i definitioner eller är möjlig att begripa, vad går då att känna igen som kristen tro? Och vad kan vi säga om kristen tro utan att det blir smältande snömos av alltihop?

Otto skrev sin bok 1917 och det är uppfriskande att se kopplingar mellan hans tankar och dem vi möter även i debatten kring Christer Hugos korta artikel i en tidskrift. En artikel som gjorde honom till ett ärende för Stockholms domkapitel.

Gud är bortom våra definitioner, vilket samtidigt stärker kyrkans betydelse som en sökande gemenskap. Vi tror och söker tillsammans. Och må ingen präst vid mässans credo säga ”låt oss stå upp och bekänna vår kristna tro”. Vad vi bekänner är kyrkans gemensamma tro, där även min egen tro får rymmas. Gud är större än både min och kyrkans tro.

När min pappa Folke, kyrkoherde och kontraktsprost, dog vid 49 års ålder sa han till oss i familjen i ett av sina sista andetag: "Tron bär". Jag har skrivit om det tidigare, men hans ord är viktiga för mig. De har grundlagt en trygghet i min tro, där mina egna tolkningar får ta plats. 

För jag tror inte pappa menade att hans egen tolkning bär utan just den kyrkas tro som han så ofta predikat över. Den tro som både bekänner den Gud som är bortom alla definitioner och all förståelse. Och samtidigt genom Jesus Kristus som en av oss. Kroppslig och begriplig, älskande och utmanande.

Jag har förmånen att leda sinnesromässor i Luleå domkyrkoförsamling. Det är mässor där vi utan hierarkier delar varandras sårbarhet, längtan och strävan. Och vi gör det inför den Helige, i tillit just till det som Jonas Eek också hänvisar till i Ottos bok: Att det obegripligaste av allt, är den nåd som det innebär att den Helige gör sig möjlig att närma.

I en sådan tillit vågar den mest tilltufsade och osäkre öppna sig för det heliga, bortom det självförakt och den självförminskning som så ofta annars ställer sig i vägen.

I sitt förord till Det heliga, nämner Sigurdson hur 1700-talsteologen Schleiermacher definierar religion som ”sinne och smak för det oändliga”. Det genomsyrar många sinnesromässor. Trots att Rudolf Otto inte riktigt delade den definitionen, gillar jag den.

Jag uppskattar Jonas Eek fördjupning av de tankar jag lyfte i min text angående debatten kring Hugos artikel. Många hörde av sig med uppskattande ord och jag hoppas även Christer Hugo fått fin respons.

Förvisso kommenterade självaste anmälaren även min teologiska hållning och prästgärning i ett märkligt och hånfullt blogginlägg angående min kommentar. Men sådant ryms också i en kyrka som vågar vara de sårbaras och sökandes gemenskap.

Att predika Guds gåtfullhet och ”bortom” behöver inte betyda förflackning av kristen tro. Tvärtom kan det öppna upp för sökande och närmande till den Helige och Alltid närvarande.